Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1866, sida 1

churu hennes fader enträget påyrkade ott hon skulle unna sig någon hvila. Hon påstod att hon befann sig bäst på sin säkra häst och att hennes bössa, i händelse af behof, kando vara af lika stor nytta som männens. Mot dessa med största eftertryck uttalade äsigter var icke mycket att invända och i sjelfva verket befann hon sig äfven säkrare i sadeln än i vagnen. Jag gjordo således ett slut på den korta ordvexlingen derigenom att jag satto min häst i rörelse och uppmanade sällskapet att utan dröjsmål samt så tyst som möjligt följa mig. Tigande drogo vi derefter framåt genom det tysta landskapet; på långt afstånd bördes det dofva tjatet af de stora, hvita vargarne samt gläfset af de lika så rofgiriga, men mindre och fegare prärivargarne. Det ljöd hemskt, men icke botande; tvärtom låg det en viss poesi i ljuden, hvilka erinrade oss om karakteren af den oändliga, oss omgifvande vildmarken; ty för öfrigt kunde man hafva trott sig vara i en bebodd trakt oller på vägen till sin farm, sedan man tillbragt dagen i staden och blifvit uppehållen af nägra goda vänner en stund öfver den vanliga tiden. Alldeles som i civilisarade trakter sorlade floden i krökningarne mot stranden, och den svaga luftströmmen susade sakta mellan hvitpilarnes blad; likasom der skreko syrsorna muntert mellan stenarne, sjöng löfgrodan på släderqvistarno och sände do outtröttliga lokustsyrsorna sina årillar öfver do mörka stränderna. Likasom kring landtgårdarno österut ljöd den rastlöst kringsväfvande Whippoorwills genomträngande, melankoliska rop samt det gälla skriket af regnpiparon, och likasom i närheten af nybyggen skällde slut