Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1866, sida 1

honom; ty dels hade jag ännu aldrig funnit mig nödsakad att berofva en medmenniska lifvet, dels hade det knappt varit rådligt att genom ett skott påskynda den möjligtvis genom eldskenet framlockade fienden. Ehuru jag hade förfelat mitt mål att bortföra indianen fängslad, så lugnade det mig likväl att hafva bemäktigat mig en af de få bössor, som Svartfotindianerna egde, oberäknadt att jag nu med säkerhet visste hvarifrån ett anfall på vårt sällskap hotade. Kuappt hade ljudet af den flyende indianens steg tystnat förrän jag hastigt begaf mig ned i dalen. Det eröfrade geväret likasom berättelsen om mitt sammanträffande med Svartfogel, hvars eld man visserligen hade varseblifvit nedifrån dalen, men ansett som en signal för den frånvarande kamrater, var egnadt att försätta alla i en ängslig spänning. De sista förberedelserna till uppbrott afslutades således med fördubblad hastighet och alla hyste nu ett så obetingadt förtroende till mig, min kännedom om landet och min erfarenhet, att man utan invändning skulle till och med hafva följt Svartfogels spår i motsatt riktning, om jag hade anordnat dot. Kort efter min återkomst från klippväggen besteg jag min häst, mina båda pacthästar fördes jemte Dalefields packhästar af beridna och beväpnade negrer medelst långa linor tätt bakom den fyrspända resvagnen. Kusken, Dalefield och hans yngre son bildade vagnens säkerhetsvakt, medan den andre arbetaren och den äldre sonen följde på ett afstånd af ungefär hundra steg och jag samt min Mandanflicka redo framför tåget ungetär på ssmma afstånd. I vagnen satt endast Kates tjenarinna; den unga raska flickan sjelf kunde ej förmås att låta stänga in sig i den fyrkantiga lådan,