Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1866, sida 2

dra; Kato sönåerplockade tanklullt blommorna i sin hunå, och jag, uppfylld af do besynnerligasto känslor och allvarligaste betraktelser, följde med biickarne hennes behagfulla rörelser. Plötsligt framstod en ohygglig bild för min äl, och jag crinrade mig till hvad ändamål 8 hade bedt Kate åtfölja mig. — Jag skall resa i ert sällskap, började jag med detta lugn, som hade blifvit min andra natur; — min kännedom or landet skall korsraa er väl till pass; mon vi måste bryta upp redan i afton, ja, inom en timma, då wutens skaggor hölja marken. — — Ni vill följa med oss och beskydda oss? frågade Kato likasom uppvakuad ur en åröm, och ur honncs ögon glänste den omisskänneligaota glädjo, — o, huru god, huru vänlig ni är! — Ja, jag skall följa er dit der odra vänhor vänta er. — Våra vänner? — Udra vånner, ja, miss Kate; IIalberis f är tyvärr sörstordt, annarå skullo ni lätt halva kunnat hnrn err or om sanningen ei — OOh derefter vill ni, som vi hafva att tacka för så oändligt mycket, ja, kanske för lif och srihet, åtor skiljas ifrån oss? frågada Kaio först — o, det kan inte vara er åästo unnu oss den glädjen — hon plötsligt och utbrast G odisat skratt: Vi glömma! ja vår ölverenskommelse, och om jag forttar kålanda, herr riddaro af bössan och kaifven,