Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1866, sida 1

sig åter denna glådtighet, som nåstan är utmärkando för resande i prärierna. Utom Schanhatta var jag väl den ende, som fästade uppmärksamhet vid att Svartfogel, så obesväradt han än rörde sig ibland oss3, ej ett ögoablick bortlado sina vapen, så till vida en missgynnande omständighet som jag derigenom beröfvades hvarjo tillfölle att göra honom oskadlig. Men att uppträda med öppet våld mot den kraftfulle krigarn hade va rit för farligt, ty han skulle svårligen hafva gifvit sig utan att förut hafva gjort det ef tertryckligaste bruk af sina vapen, och ingen kunde veta hvem som då först skulle drabbats af hans bämd. Sålunda nalkaies aftonen och solen stod ännu endast obetydligt öfver horizoaten. Mellan mina gäster och mig hade ett vänskapligt förhållande uppstått under eftermiddagens förlopp; det förvånade således ingen, då jag skämtsamt frågade Kate Dolefield om hon ville följa mig på en kort promenad ned till floden. — Gerna! ropade den glada flickan och sprang upp, — ty emedan jag som en lydig och pligttrogen dotter måste afstå från mina ensamme utflykter, samt mina herrar bröder ej anse min person nog vigtig för att fästa afseende på alla mina önskningar, så kan jag endas med tacksamhet antaga ert tillbud, förutsat ni lofvar mig att vi äro tillbaka om en timme — Jag lofvar det, svarade jag leende, 1) oaktadt vår allvarsamma belägenhet roade: jag innerligt af det skalkaktiga och tillik: hjertliga sätt, hvarpå Kate tillbakavisade sint plötsligt tjenstvilliga bröder, och kort deref ter gingo vi långsamt bort mot flodstranden Svurtsogel hade ej åtföljt oss, dels emedai han i mitt samtal med den muntra flickan e såg någon fara tör framgången af sitt listig