Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1866, sida 2

— Soartfogel har alltid varit en vän til de hvita, svarade han derefter lugnt, — de hafva gifvit honom talande papper mod mångs vackra ord; men Svartfogel behöfver dem ej han förstår att umgås med blekansigtena och låta sina handlingar tala. — Vill min vän visa mig de talande pp peren? frågade jag, ty indianens rörelse, så obetydlig den än var, hade upplyst mig att han just af de i väskan dolda papperen fruk tade en af honom ingaiunda önskad förklaring, hvilket åter bestämde mig att af alla krafter arbeta för att få so dem. I början tycktes indianen icke höra min fråga och sökte rikta samtalet på andra föremål, ty han visade med sin utsträckta hand på Schanhatta och frågade mig huru många hästar jag ville hafva för denna unga squaw. — Tag alla bufflar, som beta på prärien, höfding, och gör hästar deraf, svarade jag samt gaf den förskräckta Mandanflickan en lugnando blick, — för hästarne till mig och bjud mig dem för den unga squawen, så skall jag svara dig: det är på långt när icke tillräckligt. Schanhatta är min egendom, och jag vill behålla henne. Men min vän Svartfogel är mycket rask, tillade jag hånfallt, — han framställer frågor innan han har besvarat min; visa mig papperen, min vän, och derefter skola vi tala om qvinvor. — Jag har endast ett par och de äro tillslutna, svarade Svartfogel och betraktade med skenbar likgiltighet de fräsande köttbitarne framför sig, — min hvite vän är inte medicinman nog att kunna läsa genom papperet. — Visa det då för mig, eller fruktar han verkligen att jag kan se och läsa genom papperet? Han vore då en qvinna.