Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1866, sida 2

gels fiendtliga sinnesstämning och betraktade mig förstulet samt med ett oroligt uttryck. miss Kate deremot hade iagen aning om at det gällde hennes säkerhet, kanske lif, och i det hon gaf mig en af sina leende blicka och tillika pekade på indianen, utropade hor skalkaktigt, likasom kade hon förstått do få ord vi utbytt: — Jag ber om er gästfrihet för min trogne vän Svartfogel, som under hela resan visat sig så förekommande mot mig. Han är något tystlåten, men för öfrigt en aktningsvärd karakter. Jag svarade den älskvärda flickan med en vänlig nickning, Schanhatta deremot genom en blott för henne märkbar rörelse af mitt mot henne riktade öga, och derefter vände jag mig åter till Svartfogel. — Min vän Svartfogel är en höfding, anmärkte jag i tviflande ton, — och likväl aflägsnar han sig från sin stam utan tillbörligt följe; hvarför förrättar han en tjenst, som en af hans unga män kunde göra likaså bra? Min vän har icke svarat mig på denna fråga. — Nedlägger kungsörnen alltid den unge antilopen, måste han inte stundom nöja sig med kaniner och skogsråttor? ljöd den med orubbligt allvar framställda motfrågan. — Min vän Svartfogel är vis, han förstår att svara, återtog jag höfligt, — han måtte hafva umgåtts mycket med hvita menniskor, jag ser det på medicinväskan, som han bär om halsen; säkert eger han talande papper, hvika förtälja hans dygder? Indianen tor ofrivilligt med banden till den lilla väska, i hvilken framstående krigare och höfdingar bruka medföra de intyg, som af hvita tilldelas dem, men i det han besinnade sig hastigt, sänkte han åter handen.