svi lära få svårt att öfvertyga det härom, och det tordo i någon mån vara ursäktligt här för. Det har, såsom bekant, lyckats den pro. tektionistiekt sinnado majoritoten i bevillningsutskottets afdelning att dor genomdrifva åtskilliga införseltullar på landtmannaproduk. ter, hvarjomte man fallit på den lycklige iden att söka framkalla tull på ståltråd samt återupptaga utförseltull å sparrar och grufstöttor. Oaktadt vi hoppas att dessa förslag skola gå om intet hos ständerna, eller ock, i sista hand, hos regeringen, böra vi dock derom yttra några ord. Importtull på landtmannaprodukter i Sverge kan hafva toå syftomål: 1:o att bereda inkomst åt statskassan, 2:o att bereda våra landtmän högre priser å sina alster. Det första ändamålet lärer väl ej behöfva afses, när tullinkomsterna i alla fall öfverstigit berökningarno derför och då statens behof icke påkalla denna onaturliga beskattning. Dot andra ändamålet skulle, om det vunnes, vara förderfligt, emejan det skulle fördyra lissmedlen för den stora massan af besolkningen, e2om icke producerar landtmannaproduktor, samt derjemto göra denna befolknings icko glomda anspråk på export-tullar och exportsörbud, när priserna stiga, ganska berättigade. Men intetdera a! dessa systemäl vinnes; ty Svergo är och blifver alltmer ett export-land för alla slag af jorddruksalster, och då kan ingen export ifrågakomma annat än vid missväxter ellor klen skörd, då det ökade priset drabbar jast jordbrukaren sjelf, hvilken alltså jemte olyckan af en dålig skörd skullo nödgas böra bördan af ett onaturligt förböjdt pris. Så verkar denna tull rentaf förderfligt, hvadan också alla länder, som antagit importtullar, dersoro att ,de ej kunaa konkurrera med bördigare länder, nödgas vid sådana tillfällen upphäfrva sina tullar, såsom fallet sedan några år varit t. ex. med Finlard. Men detta är icke den enda förderfliga verkan af importtullar å folkets lifsmedel. För Sverge särskilt möta härvid äfven andra förluster. Till följd af vårt lyckliga läge kanna vi från de vestra och södra delarne af landet lätt öfverföra våra landtbruksprodukter till Englsnd. Men denna export begränsas naturligtvis af landets tillgångar på sådana produkter. Nu erbjuder sig emellertid ett tillsälle att fylla de genom exporten uppkomna tomrummen genom att införa både spanmål och boskap från Finland och Ryesland, blifvande Svergo alltså en mellanhand mellan dessa länder och de vestra stora konsamtionsländerna. Detta är en utomordentlig fördel, hvilken vi skulle boröfva oss, derest tull lägges på dessa artiklar, hvarigenom Ryssland och Finland funne det fördelsktigare att föra sina alster direkto till England. Det är så Danmark handlat. När för några år sedan det var starkt i fråga, att föra svensk boskap öfver till Danmarkt, för att fylla tomrummen af dess betydliga export på Esglend, så blef detta om intet genom Danmarks okloka importtullar på boskap. Följden har nu blifvit, att vi gå direkt till England, ehuru det är ganska sannolikt att det äfven för 038 varit fördelaktigt om den svagare delen at våra kreatur kunnat passera Danmarks, eller framförallt Slesvigs feta betesmarker. Nu använder man såsom argument för behofvet af importtullar i Sverge, att vi ju icke kunna täfla med andra länder, hvilka hafva bördigare jordmåner och bättre klimat. Detts argument är lika förvändt som alla skyddstullsargumenter. Vore det sannt så skulle vi ja ej kunna exportera våra egna produkler, ty om vi kunna täfla n.ed de andra bördigare länderna på den fremmande marknaden, så måtte vi väl kunna tafla med den på vår egen marknad. I öfrigt är det ju naturligt att dessa jordmänsoch klimatiska förhållanden utjemnat helt och hållet genom ogendomarnes priser. Om en landtegendom i Skåne har bättre jord och klimat än en gård i Norrland, och om alltså den sednare borde skyddas gerom en tullgräns mot den Skånska importen, så utjemnas förhållandet helt enkelt dermed att ett tunnland jord betalas högre i Skåne än i Norrland. Utvecklingen af Sverges jordbrak och ladugärdsskötsel faller inom den period. då vi