Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 1

muntert, ehuru förbehållsammare än hon hitintills visat sig, och med en bildad dams bällping, — jag tackar er bjertligt för er inbjudning, och jag kan ju ej göra något klokare än stt här invänta de mina. Jag hoppas att ni gör mig sällskap och beskyddar mig, till min fars ankomst, mot min förskräckligasto siende — ledsnaden. — Med dessa ord gick hon in i löfsalen, i hvilken Schanhatta hade utbredt ett täcke på marken, och sedan hon lagt ifrån sig bössan och jagtväskan, satto bon sig med oförlikneligt behag i skuggan af do lummiga qvistarne. Schanhatta bade emellertid åter skyndat till sin kokeld, der kon sysslade med tillredvingen af vår måltid, och emedan mina hästar betade på föga afstånd samt inom min synkrets och jag dessutom visste att ett sällskap hvita menniskor befann sig i grannskapet, satte jag mig äfven ned i gräset vid lölsalens ingång, för att åter en gång hängifva mig åt den för mig sällsporda njatningen af ett samtal med en fint bildad dam. Var det tillfölje af min långa frånvaro från den civiliserade verlden, eller var min unga gäst så förtrollande, eller var det en förening af dessa båda orsaker, det sökte jag ej att utgrunda; men då jag nu låg vid den behagfalla fremlingens fötter, blickade in i hennes lifliga, glada ögon och beundrade hennes valda språk, hennes oförvägna mod och orubbliga glädtighet, då förekom det mig som hado jag handlat orätt uti att för hela lifvet draga mig undan till den ensliga vildmarken. Drömmar och syner, så sköna och lockande, som jag förr erfarit i yngre år, men som tidigt nedsänktes i grafven med min bortgångna Johanna, började åter att hägra för min inre syn, att med de huldaste behag smycka den framför mig så förtroendefullt hvilande frem3