Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 1

började den unga jägarinnan, då hon kommit fram till mig, hvarvid hon okonstladt, ehuru skalkaktigt leendo, räckte mig handen. — Jag hoppas att edra anhöriga ej måtte vara oroliga för er, svarade jag och tryckte den lilla handen; — men skulle det vara fallet, min vackra unga dam, så vore jag med glädje beredd att uppsöka dem och lugna dem angående ert välbefinnande. — Besvära er inte, herr skogsbo, svarade flickan med en skälmaktig nigning, hvarigenom hon synbarligen ofrivilligt ådagalade att hon ej betraktade mig som en förvildad, kanske bland indianerna uppväxt bäfverfångare; — om de äro litet oroliga, så skadar det inte deras något flegmatiska lynnen. De kunna uppsöka mig, och om jag ej misstar mig så är detta samma bäck, som vårt folk skulle följa med vagnen; de måste således inträfta här förr eller sednare. — Den, som inte mera har några anhöriga, kan bäst bedöma huru orätt man handlar då man oroar dem onödigtvis, svarade jag alivarsamt, — och i denna trakt äro bekymmer fullt berättigade. Hvad menar ni, om ni i stället för mig hade här träffat ett antal indianska krigare, hvilka hade tillfångatagit och bortfört er, utan att edra anhöriga någonsin fått en aning om ert öde? Den unga fremlingen fixerade mig några ögonblick; jag såg att kon bleknade och rodnade derefter. Hon bleknade emedan hon troligtvis föreställde sig den belägenhet, i hvilken hon kunde hafva råkat; hon rodnade emedan jag genom min vänliga varning hade visat mig vara en på samma bildningsgrad som hennes stående man, och tillföljo hvaraf hon ångrade att hafva uppträdt så fritt gent emot mig. Men hon dolde hastigt sia förlägenhet under en illa hycklad sorglöshet,