Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1866, sida 3

och pantlånaren derpå förskotterar honne t. ex. 1 rdr rmt, så kan hon senast en månad derefter åtor!å panten emot erläggande af, förutom kapitalet, i ränta 6 öre och i magasinshyra 6 öre, summa 12 öre i månaden, hvilket pr år räknadt utgör 141 proc. Detta är ju oerhördt, eller hur? Men ännu oförskamdaro blir den fattiga qvinnan prejad, som hon icke är i stånd att inom en månad såterlösa panten. I sådant fall skickar nemligen pantlånaren den af horom förskotterade varan till assistansen för att derstädes för shans räkning beiånvas, hvarvid han ytterligare I debiterar hvarje pant, den må vara af högt seller ringa värde, en belåningsafgift af 50 öre. Samma belopp betingar han sig för hvarje omsättning. Låtom oss nu vidare antaga, att den fattiga qvinnan först en vecka, sedan panten blifvit af pantlånaren skickad till assistansen, är i tillfälle att återlösa den. IIuru hög ränta får hon då betala? Den gränsar sannerligen till det fabelaktiga. Först ränta och magasinshyra 12 öre, dertill belåningsafgift 50 öre, summa 62 öro för 100 på en tid af en och en fjerdedels månad, hvilket, för år räknadt, utgör 595 procent, som pantlånaren stryker i sin ficka. På dessa orimliga vilkor utlemnar pantlånaren assistanssedeln, hvarefter den fattiga qvinnan får sjelf hemta panten å assistansen och ytterligare erlägga den derstädes stadgade afgiften, som dock i jemförelse härmed är en obetydlighet ). Att denna vidunderligt höga procentsiffra icke är diktad, utan grundad på verkliga fakta, kunna tusentals arbetarefamiljer bestyrka. Om någon frågar: hura har denna, så att säga, industrigren af det menskliga eländet uppkommit och huru uppehålles den, så svara vi: den är ett barn utal lättjan och uppskålles genom åtskilliga kapitalisters snikenhet och begär efter slem vinning. De fleste pantlånare hafva nemligen från början varit drängar, betjenter och dyiikt. Det är icke vår afsigt att säga detta såsom någon mot dem riktad förebråslse. Bort det! Det vore för dem vida hederligaro och mera aktningsbjadande, om de fortfarande förblifrit i dessa vätf. När nu dessa porsoner efter några års tjenst samlat ett litet kapitol, så tänka do: hvad behöfver jag mora släpa och träget arbeta, jag vill ha ett makligt lif; och så bli de pantlånare. Det är således i första rummet lättjan, som förmår dem stt inträda på en sådan bana. Men ehuru rörelson är lonande, så skulla de likväl icke i början slå sig ut på sitt egna lilla kapital. Af hvem så do då bjelp? Jo, af sådane kapitalister, som icke sky att ockra på sina medmenniskor, men ej hafva nog hård panna att sjelfva framträda. Desse bispringa pantlånarne med störro eller mindre summor mot en ränta, varierande från 25 till 50 proc. Såsom stöd för detta påstående behöfva vi blott åberopa förhandlingarna i den sorgligt ryktbare pantlånaren Palmqvists och hans yrkosbroder Östbergs konkurser. Pantlånarao äro sålunda i sjolsva verket ingonting annat ån den förnämaro kapitalistens handtlangare eller verktyg, och det var bland annat med fäst afseende på att om möjligt hämma detta ofog, som rikets senast församlade ständer srigåfvo räntan, ohura, som vi finna, åtgärden i detta afseende ländt till föga båtoad. Pantlånarns demoralisera samhället derigenom att de tillskapa tjufvar. Vore det ej så lätt att hos pantlånerne få belåna det stalna, så skulle tjufven betänka sig tvenne gånger, innan han förgrepe sig på nåstans gods. Men nu kan han ögonblicket efter stöldens begående, och innan den bestulne hunnit anmäla saken för vederbörande polistjenstemän, härför skaffas sig penningar. Denna lätthet att asyttra det stulna godset bidrager i ej så ringa grad att mångfaldiga brotten och ölversylla fängelserna, hvarisenom så väl staten som individeon kommer att lida, den förre genom förokade bidrag till fångvårdens underhåll och den senaro genom moralisk och borgerlig död. Det här öfverklagado onda skulle väl konna afhjolpas, om drätselnämden toge saren om hand och, sedan det visat sig att allmänna pantlånseinrättningen å Riddarholmen är otillräcklig att betjena allmänheten, zenom inrättande af 3:ne silialkontor, ett på Söder och två på Norr, gjorde det möjigt för arbotaren att vid förofallande behof få belåna sina effekter, så att han ej blefvo tvungen att för en spottsiylver, snart sagdt, säja dem till pantlånaren, ur hvars hand åntagaren får återköpa dem till fulla värdet. Försäkringssällskapet Helvetiat. Raden har armattanit ftlinda maddalonda.