Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1866, sida 3

mAA 3 CN MSI MA MMA tJallt förändrande tiden. Den sista förskars Juingen, em man får begsgna dette uttryck -Isom tjevar till värn åt ifrarne för do död: sepråkens studerando redan ifrån skolans bör sjan, är att dot latinska språket genom sins bestämda former och sin gramatik förmena bidraga att reda begreppen och skärpa efter tanken hos ynglingen, på ett sätt, som ici! genom något annat medel kan till samms grad eller med samma säkerhet vinnas. Mer såfven detta påstäende har genom den sed. nare tidens erfarenhet visat sig vara mera sskenbart än verkligt. Dot skall numera vara svårt nog att inom läroverket uppdraga nå gon skilnad i skarpsionighet och förståndsförmögenheter i öfrigt mellan den klassisko liniens och realliniens lärjungar, vid bådas utgång ur skolan; och i det praktiska lifvet finner man ifrån alla länder den erfarenheten, att åtskilliga af deras förnämste och mest inspirerade författare, talare och statsmän aldrig läst latin, hvilket exempelvis kan sägas om nästan alla do utmärkta författarinnor, som på skönlitteraturens område förvärfvat sig ett stort namn, och inom statslifvet äfven om ett stort antal ledamöter af vår egen representation, hvilka, utan att basva studeret latinet, hvarken i tankarnes klarhet eller förmägan att för dem fiuna passande former i modersmålet stå på något sätt efter flertalet af vid universiteterna promoverado filosofia doktorer. Emellertid stå läseordningarne i elomentarläroverken ännu på den punkt, att de döda språken, isynnerhet grekiskan och latinet, tillsammans på den så kallade klassiska linien upptaga nära nog halfva undervisningstiden. Hvilket slöseri med gjälskrafter detta innebär, jemfordt med den behållna vinston för framtiden, lära ledamöterna af detta högtärade stånd sjelfva inse; äfvensom huru mycken tid det borttager, som kunde bättre användas till ett fullkomligare inhomtande, med mindre ansträngning, af några ibland öfriga läroämnen af jemförelsevis mera praktisk vigt för framtiden. Insigten af detta förhållande gaf redan för flera år sedan ett större antal personer, hvaribland äfven åtskilliga skolmän eller ledamöter i skolstyrelser, anledning att i offentligt utgifna teser föreslå, det studiet af grekiska och latinska språken borde alideles utgå ur skolan och börja först vid universiteterna. Häröfver höllos också här i hufvudstaden offeatliga öfverläggningar, hvilka omfattades med stort intresse af allmänheten, och särskildt med afseende på behofvet att förekomma öfveransträngning hos mången befästade öfvertygelsen om nyssnämnda äsigters riktighet. Utan att gå så långt, anser jag likväl tiden vara inne att i afscende på ifrägavarande reform taga ett steg längre fram än rikets ständer vid sistsörflatna riksdag, och får till vinnande af detta öndemål föreslå: 1:o. Att i hvarje fullständigt eller sjuklassigt clementariäroverk, de latinska och grekiska språkens studinm må begynna först i den sjette klassen, samt alldeles utgå ur do semklassiga skolorna och begynna först vid undervisningens sortsättniog på gymnasierna 5); 2:o. Att undervisningssättet i de allmänna skolorna måtte förändras i så måtto, till likhot med hvad jör närvarande eger rum i den såkallado nya elementarskolan, att all undervisning sker i skolan, men deremot de så kallade hemlexorna försvinns. Fem tinmors allvarlig sysselsättniog hvarjo dag, hufvudsakligen med minneskunskapers inhemtande, torde vara allt hvad do fysiska krafterna, äfven hos en fullväxt och således än mer hos en i växten stadd ungdom, kanna tåla vid under ett i åratal dagligen fortsatt arbete, såvida de ej skola lida skada och lsörslappas; samt att rikota ständer må hos K. M:t i urderdånighet anmäla en sådan önskan, och hälla, ett läseordningsn i skolorna i öfrigt rättad efter denna förändring, hvarigenom mera tid kan vinnas dess för de lof vande språkens, dels för nåturvetonskapernas studium. Det är möjligt, till och med sannolikt, att synnerhet det förra af dessa mina förslag keall möta ett starkt motstånd från det sega Lidhällande af gamla föreställningssätt, som natarligtvis alstras och underhållas af en ständig vana, icke minst bland dem som nesva ungdomens undervisning om bänder, mon jag bar undor en föregåendo, icko så kort, riksdagsmannabana redan haft flora erfarenhetsbovis dorpå, att andra förslag tilll föröndringar, som stridt omot en änna rålande rening, men haft rätt och sanning ör sig, oaktadt föga utsigt till framgång i början, likväl genom förnyade sramställninvar, slutligen lyckats att, i mån af upplysninsens verkan på det allmänna tänkesättet, besegra ön svåraro hinder, än dem som i rerkligheten här kunna möta; hinder, som ill en början förekommit mången såsom nätan oåsfvervinnerliga. ) Det är dock af vigt att denna föreskrift. slefve ej blott ett stadgande på papperet, utan orkligen efterlefd. Att detta icke sker nu, tan att den kongl. stadgan för rikets allmänva lementarläroverk öppet öfverträdes, derpå hafva i ett bevis deri, att t. ex. vid Upsala högre lementarläroverk läsningen af latinet är införd edan i andra klassens andra afdelning, der detta lmne läses icke mindre an åtta (8) timmar i eckan, enligt den antagna läsordningen. Läroerksstadgan föreskrifver, såsom bekant, detta äroämnes införande först i tredje klasven, hviltet är ändock alldeles för tidigt, när man blott ar för ögat, att elementarläroverken skola biringa allmän medborgerlig bildning, i