Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1866, sida 3

De klassiska språkens studium i skolorna. Frågan om inskränkning af de döda spräkens läsning i ekolorna, som så ofta varit föremål för uttalsnden såväl på offentliga möten och i pressen som på riksdagon, har af hr L. J. Hierta blifvit gjord till föremål för äfven de pu församlede ständernas, förmedelst en motion, hvilken vi till alla delar biträda. Donna motion lyder sålunda: ,Er olägenhet som vidlåder ungdomens undervisning, såsom den är ordnad i statens elementarlärovark, och som är egnod att väcka allvarliga bekymmer, är att lärjungerne öfveransträngas och i allmänhet lida till sin helsa och sina fysiska krafter under den utvecklingsperiod, då dessa bäst behöfde vårdas. Detta förhållande har någon gång blifvit förn kadt, men under den sednare tiden mer och mer uppmärksammadt, och sintligen så erkändt, att möjligheten af dess förekommande blef vid sistförflatna riksdeg ett föremål för rikets ständers omtanka. Efter allvarsamma öfverläggningar i utskott och rikss ånd, lyckades det ock slutligen att emot den gamla skolkonservatismens motstånd åstadkomma så mycket, som en underd. skrifvelse till konungen, med begäran, att till rågon förminskning i mängden af de ämnen, som läsas i skolorna på den så kallade klassiska linien, det måtte få bero på föräldrar eller målsmän att bestämma om lärjungen skall jemväl läsa grekiska språket eller vara derifrån befriad, och tiden i stället få användas på studerandet af något bland de öfriga undervisningsämneaa. Detta synes väl vara den mest blygsamma önskan, som den cna statsmakten kundo frambära till den andra, på grund af vunnen erfarenhet om tillvaron af ett ondt, som måste innebära en störro eller mindre, men i allt fall verklig våda af den mest irgripando art för det uppväxande slägtets framtid. Och likväl lyckades det icke ens åt detta anspråkslösa önskningsmål vinna sullt afseende hos regeringen. S:tändernas begäran blef nemligen, ester ett vidlystigt börende af skolkollegier och eforer, hvilket knappt tyckes hafva varit behöfligt i en sak af denna enkla beskaffenhet, blott så tillvida bisallen, att äet efter gemensam rådplägving mellan målsmän och skolans roktor må bero af den seduare att afgöra, om Järjungen får befrias från lösningen al grekiskan. Jag bar ansett rikets ständers ifrågavartaude underd. skrifvelse böra omförmälas, dela såsom en bekräftelso på den öfverklegade olägenhetens allmänna erkännande, och dels för att anmärka det argifna botemedlets otillräcklighet. Det låter sig icke förnekas, att de klassiska språkens studerande i skolorna ötver busvod numera ingalunda är sf samma vigt för bildningen som i fordna tider, då snert sogåt all litteratur och boklärdom var inskränkt till dessa språk och nästan alla vetenskapliga afhendlingar författades på latin. Med ell möjlig pietet för de odödliga klassikerna, som alltid skola bibehålla sitt höga värde, är det dock visst, att de döda språkens begagn hb mer försvunnit både ur den mamlesnaden och gar, ja att till och med ur ofsic da vetonskayliga torminologiornas rustkam