Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1866, sida 2

ning, blickade jag upp mot klippan. Jag vann drigenom tid alt beherrs ning och antaga ett Ingnt uttr. a dam, bryr jeg svarade jag, ka min förhvad jag såg, — nej, visst into, tfor jag äånna långsammare och lugnare, — ty ni måste hafva helt andra armar och händer för att doruppifråa kunna skicka mig on sten tong nog att ens trycka ett veck i min läderrock. — Man kon bli förtviflad, utbrast samma röst med otålighet; — under månader genomströfvar man skog och prärio ntan ett träffa på en onda hvit menniska När man då slutligen är så lycklig stt ölverreska on högädel herr skinrstrumpa i hans fördolda vrå, så gör han ou stackars äfvedtyrorska ej ons det nöjet att bli förskräckt, utan talar och handlar så lognt som befann hen sig midt uti en hafvudstad. Habhaha, åtminstone en själ, som oj ansor mig för något alldegligt, fortfor den sorglÖsa talarinnan, då bon varseblef Schanhatta, hvilken hastigt hade sprungit upp på stranden med sin fyllda kurbisslaka och med en besynnerlig blananing af fruktan och förvåning blickaåe opp mot klippväggen; — verklig känsla hos denna viktinna, hahaba! Viasorligen blott en indianska, men en indianska, som u t måtto vara en prinsossa, att döma efter honnos yttre! Under detta långa tal, som hölls med så stor ungåomlig glädtighet och sorgläsbet, be traktade jag den Wande uppmärks sto mo b kars, sedan flera år i vildmarken leivande ja