Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1866, sida 2

gt, att om akriftstallarno endast villo oränna kejsardömet och begagna tryckfriheten lott i statens intresse, så vore friheten rean derag både till rätten och till verkligeten, och varningsayztomet en död bokstaf. Låtk, sade han, ,missbrukeo i samhället ch i regeringen bringss i dagen, lät förvsltingons åtgärder blifva diskatersdo, orättvioc blifva framdragna — hvem skall klega fver det? En lista öfver de varningar, som odan år 1860 utdelats åt den likväl så hofamma och i allmänhet i så ädel anda och tädad form talands liberala pressen, Ean jelpa oss att bättre uppskatta hr de Perignys frisinnade åsigter. Dock — sanningen kräfver, det vi erkänna, att en del af pressen åtnjuter irihet, a obegränsad frihet under kejsardömets egid. Det är nemligen de tidningar, som lemna politiken åsido och endast sysselsätta Big med skandalor och smutsiga historier. Deras rihet är mer än fullständig, den är sjelfsvåld. Lais och Thais hafva sin egen organ, och denna tidning, uppsatt sf skökor och redigerad af sädane, åtnjuter privilegiet att å säljas på bulovarderna. Då vi tala om denna demi mondes tidning, erinra vi oss den punkt i kejsarens trontal, i hvilken han inbjöd senatorerna och lagstiftarne att gemonsamt med honom arbeta på de ,offontliga sedernas förbättring. Må det tillåtas oss anföra idljande sanna c ord ur en förträfflig artikel i Revue des Deux Mondes rörande den franska sconens andligt utarmado och sjunkna tillstånd: ,ingenting visar på noggrannaro sätt ett samhälles tilistånd, än don moralitet, fom det tillåter ellor ikläder sig på scenen, äfven om dass egen moralitot synes mycket olik scenens. IIarudant är nu, enligt Ravno dos Denx Monos, den franska skådebanans tillstånd i fjortonde året af det andra kejsardömet? Låg karaktersuppfattning, förakt tör all tedlighet, en anstrykning at råhet, cynism och våldsamhet, ett grost och slappt vållastbegär — se der en karakteristik af teatern och sllmänhetens nöjen under en regering, som, medan den vid högtidliga tillfällen talar om förbättringen af de allmänna sederna, systematiskt undertrycker hvarje bemödande att höja och rena den allmänna andan och mod fullt uppsåt uppmuntrar bordell litteraturen! Äfven Tbhbeåtre Frangals, Molires, Corneilles och Racines klassiska hem, har sjunkit så djupt, att den, för att gå hoivats önskvingar till mötes, lht tvinga sig att emottaga ett stycke, som börjar med en orgie å en maskeradbal och slutar med en scen af äktonskapsbrott och fadermorå); dotta medan ett annat stycke af en snillrik författare, i hvilket tidskiftets oselhet förlöjligades och hederns, irihetens och idöornas sak försvarades, utdömdes af censorn. Det är sannt: Augier, en Ponsard, som på sednare tider uppförts i Paris, innehåller on skonslos kritik af det ardra kejsardömets sedor; men, såsom akrisställaren i Revue anmärker, , vanligen händer det på ett eller annat sätt, att skådespel, som vilja rätta dåliga seder, förstöta sig mot goda, och detta är måhända hemligheten af deras framgång. Allmänbeten vjater skådespelet ef sin egen förnedring, och censors emdetet, troget sina instruktioner, troget ett regeringssystem, som är grun dadt på mensklig låghet och förnedring, förbjuder städse det goda och tillåter det onda. Och likväl är det denna regering, som, enligt hvads beiafl veriden vet, til kommit för och gjort till sin uppgift att ,rädda samhällott — Försatkäaren till ofvanståonde artikel slutar med att kasta en blick på Englands egen littorgtur och scen, och han fionor dom på väg att smittas eller redan smittade af ,imperialismens pest, för hvilken det är värre att skydda ett land än för boskepspesten. Många af de moderna ergelska romanerna — och, märkvärdigt nog, i främsta rummet åe of damer skrifna romanerna — hafva tillegnat sig all don orenligbet, tom öfverflidar på den franska scenen, och gjort den ännu vidrigaro genom den på stället vanliga tillsatsen af pryderi och skenhelighet. ,, Vi andas imperialismens af smittämno uppsylida luft. Vår litteratur, vår teater, vår politik är öfvormättad at dessa miasmer. Och hurov skullo vår litteratur, vär tcen kunna undvika dot, då vårt hela offentliga och enskilda li lifvit deraf smittedt? Så klagar denne en gelska författare; men han bör redan på af stånd åskorna af det oväder, som Gud upp kallar för att rensa Europas luft. Och mei sen en med laster och meneder biflic kad tron skall kanske snart nog störta i grus tröffad af dess blixtar. ) Anmärkas bör dock, att det åsyftade styc ket, trots kejsarinnans höga beskydd och hof vets applåder, af allmänheten uthvisslades oci af kritiken så grundligt nedgjordes, att det ick kunde uppföras för andra gången. Red:s anm. mer än ett af de lyckade skådespel af en