Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1866, sida 2

Den unga indianskan betraktade mig ungefär en minut likasom hade hon ännu tvekat; men derefter steg hon upp, och i det hon framträdde till mig med nedsänkt hufvud, afvaktade hon de befallningar, som jag kunde hafva att gifva henne. Lättare än jag hade väntat lyckades jag ov att göra henne foglig. Hado bon fattat förtroende till mig, hade hon plötsligt insett sin öfvergifna belägenhet och således äfven sitt beroende af mig, eller vann den slafviska undergifvenhet, som de indianska qvinnorna mäste tillegna sig sedan sin tidigaste barndom, åter öfverhanden hos henne? Jag kunde ej urskilja det, men hon åtlydde mig utan invändning, då jag tillsade henne att hemta en yxa och hacka, som infodingar begagna vid sättandet af mais. Sedan jag aflastat mina hästar och tjudrat dem på ett gräsrikt ställe, började jag att oppgräfva jorden på en lämplig plats och bilda en graf, tillräckligt stor att rymma de tvenne liken. Med de ofullkomliga verktygen gick arbetet helt långsamt och jag nödgades ofta rasta; jag lät likväl min skyddsling fortsätta det afbrutna arbetet och hemta den lossnade jorden ur gropen. Min afsigt att genom denna sysselsättning afleda hennes tankar, åtminstone för ögonblicket, från den förlust bon hade lidit, uppnådde jag derigenom småningom, och alltmera sällan angreps hon af sin smärtas fantastiska utbrott, och allt svagare ljodo de sårglika klagoljud hon skickade efter de hädangångna. Så snart grafven hade erhållit det nödiga omfånget, tillsade jag den numera fullkomligt lydiga flickan att bryta och framskaffa valluktande sassafrasqvistar från ett närbeläget snår; jag ville ej hafva henne till vittno då