Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 2

— — —— — —— den punkt hvarifrån jag hade utgått, utförde jag änna ett snitt nedåt, och samtidigt sjönk den nedre delen af lädertältet till marken och lemnade mig en fri anblick af det inre. Häpen betraktade jag scenen framför mig, häpen och tillika intagen af det djopas:e medlidande; och det var sannerligen en scen, som kunde skaka en mans bjerta och för ett ögonblick rubba hans lugna öfverläggning. På en stor buffelhud, endast delvis höljda af ett brokigt täcke, lågo tvenne orörliga gestalter bredvid hvarandra. Genom den ohyggliga koppsjukdomen hade deras drag stelnat i döden; deras halfsppna, a en brustua ögon stirrade mot den tomma rymden, och hela deras yttre visade att de hade aflidit redan för flera dagar sedan. Fremför de båda liken, och i skarpaste motsats till dem, knåäböjde en ung indianska. Denna, som ryss tycktes hafva lomnat barnaåren, hade blifvit skonad af sjukdomen; men då man såg hela hennes hållning, de fast sammanknäppta bänderna och den förtviflade blick, hvarmed bon botraktado de båda liken, medan den melankoliska sången framträngde från hennes halföppna läppar, då betviflade man ej att bon afundades do båda döda deras lott och holst bade önskat ligga kall och stel bredvid dem. Eadast med möda höll hon sig ännu upprätt; synbarligen hade hon tillbragt en länåro tid i denna ställning utan att förtära någon föds, och väntande hvarjo ögonblick att kopporna äfven ekulle anfalla henne. Men after henne hade döden ej vågat utströcka sin band; det tycktes som hade han kännt medlidande med eå mycken skönhet och ungdom samt önskat spara det föräldralösa