Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 2

femtio steg fram tiil tälten, då jag plötsligt ill min öfverraskning urskiljde en klagande menniskoröst. Jag stannade cqh lyssnade; rösten ljöd angdomlig och bestod af dessa sjungande klagoljud, hvilka jeg af erfarenhet visste hos indianerna mera antyda sjalssmärta än kroppsliga qval. Jag ansåg derföre hvarje vidare försigtighet öfverflödig, och sedan jag kastat hästarnes med ankarlika krokar försedda sänglinor till marken, för att lättare konna uppfånga dem, gick jag fram till den wigwam, hvarifrån kisgoljuden alltjemt framträngde. Framför de fyra i en halfkrets under trä den uppslagna tälten såg jag mig åunu en gång omkring. Iugenting i närheten antydde någon blodig scen. Visserligon lågo vapen, husgerådssaker, indianska klädesper sedlar och prydnader, hvilka annars förvaras med den största omsorg, oordentligt kringströdda på marken, hvarjemto det ena tältets stöttor voro till hälften nedbrutna, men jag upptäckte hvarken något spår efter strid eller lodsutgjutelse. Deremot förråddo en genomträngande liklakt alt en annan, icke mindre svår, olycka hade drabbat tältens innevånare. Beredd på en sorglig scen upplystade jag förbänget till den vigwam, hvarifrån den klagande rösten hördes, men nästan lika så hastigt nedsläppte jag det åter, omedan don luft, som strömmade emot mig, nästan sörtog min andedrägt. Jag bade emellertid flyktigt varseblifvit en lefvande varelse, hvilket var tillräckligt för mig att tänka på dess råddning. Hastigt fremtog jag min knif, och seden jag på manshöjd instuckit den i taltväggen, gick jag rundt omkring tältet med den skarpe knifseggen vänd utåt. Då jag återkom til