Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 2

oms intressen än någon gång efter 1789. ast samma dag, som ,Frince berättar att zaror af frivilliga strömma till Rom i sådan yckenhet, att man icke har kaserner nog ir deras mottagande, och att män derföre äste på några veckor uppskjuta afsändanot af flera frivilliga, innehäller ,Joarnal e Bruxelles ett diplomatiskt motstycke till yllabus. För att tillintetgöra all förhopping om försoning med Italien, giiver Hans Ielighets förste statssekreterare en ny förattrad och förbittrad upplaga af allt det, om Rom har på hjertat emot den italienska hetsstaten, likasom emot alla nutidens priniper, sträfvanden och intressen. Antonelli var företagit sig att bevisa för verlden, att som Septemberfördraget skall blifva allvar och komma till utförande, skall en fullstänlig rain af det som ännu återstår af påfsens verldsliga makt och territorium blifra öljeen. Ändamålet med denna målning i wart är att kalla till liis en katholsk koaliion, som skullo sätta carian i stånd att blifva hvad hon var, är och vill vara, trots alla förändringar i tiden och förhållandena, och allt detta till trots af de begge undertecknarne af Saptemberfördraget. Denna så ifrigt efterlängtade ,, katholska koalitiou skulla skydda Kyrkostaten mot revolutionen, mot Italien och mot alla ,invasions-band. Tilllika beklagar sig Antonelli bittert ölver Kyrkostatens finansnöd ,med anledning af skyldigheten att betsla räntan på den del af statsskulden, som belöper sig på de till Italien annekterade provinserna, under det dessa provinser icke betala skatt till Kyrkostaten. Soptemberfördraget skulle just afhjelpa denna förlägenhet, men då fordras också att curian skalle erkänna sakernas nya ordning i Italien, och det är just detta som den icke vill bed-äma sig till, lika litet som till de reformer på det närvarande påfliga området, hvilka äro en ren nödvändighet. Sedan Antonelli uppfyllt fem långa spalter med bittra utgjutelser öfver upphofsmännen till Septemberkonventionen och uppdragit den påfliga diplomatien att för de respektive regeringarne framstk la detta fördrag som den största fara, för hvilken curian varit utsatt, ,en pröfning, öfverstigande den som påfven år 1848 hade att utstå, beder han de öfriga katholska furstarno betänka: ,Då, 1848, gjorde en i Italien föga talrik faktion, hvilken var föraktad af alla regeringar utan undantag, ett attentat mot påfvens suveränitet. Hvar och en vet hvad som skedde. I dag finnas regeringar som förena sig med omstörtningsfaktionerna och med alla medel sträfva till samma mål. Kan man påstå att det icke skall lyckas dem, eller att den suveräne pontisex förfogar öfver mäktigare medel till motstånd? Och, liksom om alla dessa anklagelser ändock icke vore tillräckliga, tillägger Antonelli: ,,Just nyligen har jag erhållit ett telegram som innehåller det trontel, med hvilket konungen af Piemont öppvat det nya parlamentet i Florens. Ordalagen i detta tal äro mer än tillräckliga för art bevisa denna regerings verkliga afsigter. Sedan den värde kardinalen omtelat att man djarfts sätta i fråga reformer inom det nuvarande påfliga området, betecknar han anspråken härpå som ,ett okynne. Och i samma anda är hela detta opus hållet. FRANKRIKE. Emil Girardin angifver i en längre, till hufvudredaktören för ,,Prosso, Rouy, riktad skrifvelse orsaken till hans, Clement Duvernois och Vermorels afgång ur redaktionen sför nämndo tidnirg. Sedan Girardin kastat sen ätorblick på den tid, som sörflatit efter stillkomsten af Presse, hvars grundläggare och cgare Girardin var, intilldess han, några flår efter statsstrecket, frivilligt ofgick derifrån, berättar han, att några af tidvingons nuvaI rande egaro blifvit förskräckta för de varninI gar, hvilka meddelats tidningen. Clement Duvernois, dom undertecknat den såsoni brottslig ansedda artikeln, hade då anmält sig ämna afgå; akticegarno villo icke medgifva hans i anhållan, enär Girardin och Vermorel sagt )sig amna göra Duvernos sällskap. ,Hade delegarno antagit denna tripledewission, så thade allt försiggått utan uppseende. Men så I skedde icke, och publiken måste derföre ert hålla kännedom om, att dessa afsked icke . läro förorsakade af feghet. Vidaro berättar -Girardin: ,Om Tisdag afton kom Ni (Rouy) 1 till mig, för att förklara, att man icko längre ritvekado i valet mellan foran af tidningens o suspens!on och vårt utträde ur redaktionen; 5 I men en del andra delegare i:,Precsse hade a I uttänkt en anvan utväg och begålvo sig till n inrikes ministeren. Detta sätt att låta rege. ringen intervenera mellan egarne sf en tidÅsuiog och dess redaktion, så som brukar ske I mod ,Couöstitationnel och ,Pays, har förd svårat både delegarnes, hufvudredaktörens -och redaktionens position. Mot denna åtminstone oryttiga yttre inblandning vill jag -härmed protestera med min motiverade afgång ur redaktionen. Slutligen yttrar Gi rardin, att han velat och kämpat för en för—. ee 2