Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 2

———A ——-— ——— barnet för en kommande tid, då vårblommans fägring vikit för lifvets höst. Och ungdom samt skönhet egde den arma flickan i rikt mått; det var en skönhet icke allenast efter indianska begrepp, utan den erinrade om dessa behagfulla sydländska gestalter, som konstnären ofta väljer till modell för sina madonnabilder eller framtrollar dem på duken såsom medelpunkten i en täck, ungdomlig iami jegrupp. Då jag först varseblef den unga indianskan var hennes profil vänd mot mig, en skön, fint tecknad profil, som lifligt erinrade mig om min oförgätliga Johanna. Visserligen var indianskan mindre och spädare, men den fiat böjda näsan, de långa svarta ögonbåren och de fylliga röda läpparno voro Johannas, erdast i föryngrad form, ja, till och med det långa, korpsvarta håret, hvilket ej var rakt, såsom vanligtvis hos do infödda, utan nedfoll ivåglinier på båda sidor om dot afmagrade ensigtet samt nådde öfver hennes midja, bidrog att tydligt framkalla Johannas bild i mitt minne. Men endast vid den första anblicken ofverraskades jag af en viss likhet; då jag närmaro betraktade hennes sköna anletsdrag försvana äfven denna likhet, och jeg såg endast en ung, ofvergisvon indianska, till hvilken en lycklig slump hade fört mig för att beskydda henne och rädda hennae från undergång. Den öire delen af henne; kropp var obetäckt, ej ens ringar eller perlsnören prydde hennes välformade armar eller fiun hals. Deremot hado hon till tecken af sorg bestrukit sina rundade axlar med fuktad aska gamt till största delen ofryckt do prydnader, som ursprungligen hade varit fästade på hennes röda, ofvan böftorna fästade kjortel, samt lagt dem på de båda likons bröst.