Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 2

—m i—ä—— Då taltväggarne nedsjönko och det fulla dagsljuset inträngde till den sörjande flickan, blickade hon flyktigt upp mot mig; men derefter riktedo hon åter sina stora tärlösa ögon på sina aflidna onhörigas vanställda drag och fortfor att framsjunga sin klagan öfver dem. — Må min dotter öfverlemna de döda ät do döda och följa mig dit, der den grymma sjukdomen inte mera hotar henne, sade jag slutligen på Sioaxspråket till det srma barnet, sedan jag hade betraktat henue med det innerligeste medlidande under några ögonblick. Indienskan skakade sakta på hufvudet i stället för att svara, och i det hon upplyftade handerna mot mig, åskådliggjorde hon genom tecken att jag borde sflägsna mig, om jag ej äfven ville dö. I början trodde jag stt bon icke hade förstått mig, och sedan jag med en stöt kullkastat tältstöttorna och återsteden af läderväggurne, gick jag fram till henne. Vänligt och förtroligt lede jog min hand på hennes hafyud, hvarigenom jag föranledde hence att so app mot mig, och då jag kunde antaga att bon egnade mig någon uppmärksamhet, upprepade jag min uppmaning genom tecken. — Mia moder, min moders broder, avarade bon på Siouxspråket, i det hon visade på do båda liken och derefter fortsatte ein sorgsna klagosång. ; Tydligen trodde hon att det endast behöfdes dessa ord för att öfvertyga mig, att hon ej kunde aflägsna sig, utan ville dö vid sidan al sina synbarligen sista och enda anförvandter. ; (Forts)