Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 1

— s1H——— — ——— —d 2 Nu smögo vargar öfver de gräsbevuxna stäl len der förr bruna barn öfvade sig i vapnens bruk, svartögda sqaaws smyckade mocassiner och leggins med piggsvinstaggar och remmar, samt fruktansvärdt målade krigare under vilia jut oppförde sina fantastiska danser omkring död: de fienders rykande hufvudsvålar. Hvar voro de tappra krigarne, hvar voro mödrarne samt den sköna Mandanstammens unga frön och blad? De hade dragit hädan dit der intet arbete mera böjer qvinnans rygg; der jigarne blott behöfva spänna och eftersläppa senan med den befjädrade pilen för att nedlägga den unga bisonen eller elgen; der barnen icha likt fjärilar i det eviga solskenet, dit der den store, gode Manitou kallar sina röda älsklingsbarn; de hade dragit bädan till de lycksaliga jagtmarkerna. Manitou hade vredgats på dem, men pu var han blidkad, och Mandanerna vistades i hans omedelbara grannskap. Han hade vredgats på dem, ty annars hade han icke tillåtit att de förenade Siouxstammarne, för att hämnas förlusten af en mängd hästar och skalper, öfversöllo den starkt besolkade Mandanbyn en mörk natt och slagtale män, qinnor och barn under sömnen. Han hade vredgats på dem, ty annars hade han oj, sedan do få återstående familjerna åter samlat sig i sin gamla by, skickat dem denna fruktansvärda, förhärjande sjukdom, som bortryckte äfven denna sista äterstod och skingrade de enskilda förskonade medlemmarne åt alla båäll. Mandanstammen hade försvunnit sedan denna tid, och de få, till en del uppblandade familjerna undveko de ställen, öfver hvilka en förförlig förbannelse synbarligen herrskade. Och förbauneisen fortfor, ty än här, än der, likamycket hos hvilken stam, visade sig plötsligt