Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 1

per, hvilka, jemte en kraftsall och härdad kropp, erfordras för tjensten i de sflägsna, vestliga vildmarkerna. Hara gäckades ej mina förhoppningar? Visserligen erhöll jag en anställning, men den var förenad med blott en ringa inkomst, oberäknadt att jag betraktades som en simpel arbetare samt måste förrätta de lägsta tjenster inom den expedition, vid hvilken jag inträdde. I hopp om bättre tider fogade jag mig i den hårda nödvändigheten. Jag tröstade mig dermed att jag, genom noggrann pligtuppsyllelse, skulle blifva i stånd att efter några års förlopp genomströfva den sjerran vestern såsom fri, oberoende jägare och endast dröja på de ställen, der naturen sjelf erbjöd mig en ersättning för hvad jag hade lemnat bakom mig, då jag uppsökte ensamheten. Två års mödosamt arbete visade mig att jag ej hade öfverskattat mina krafter, ty efter denna tids förlopp egde jag en sådan erfarenhet, att jag djerft kunde räkna mig till de pålitligaste och skickligaste jägare i kompagniets tjenst. Vid utställningen af fällor kom det mig väl till pass att jag icke blott inskränkto mig till att lära de praktiska handgreppen, utan äfven noga observerade och utforskade naturen samt egendomligheterna hos bäfvern, muskasråttan, uttern och andra värdefulla djar, på samma gång som jag uppnått ett visst mästerskap i handterandet af bössan, tillfölje af ett lugn, som knappt stod i öfverensstämmelse med mina år, men med min sorgliga lifserfarenhet. Detta lugn, eller snarare denna likgiltighet för allt, som rörde min egen person, var en skatt, som mina kamrater och följeslagare asundades mig, en skatt, som ofta bjelpte mig