Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 3

sär ett steg af så allvarlig natur, att regeringen ej utan stora betänkligheter kan föreslå det och parlamentet icke utan tungt vägande grunder sbevilja det. Men den missaktning för lagarne, det vidtutbredda missnöje, som ger sig tillkänna nos en stor del af den irländska befolkningen, gör det till regeringens oafvisliga pligt att begära parlamentets samtycke till denna åtgärd, sedan förut alla andra medel till robellionens undertryckande blifvit förgafves försökta. De upproriskes afsigter ligga för öppet i dagen för att behöfva omordas. Under den sistförflutna tiden, bar den feniska sammansvärjningen vunnit en alldeles oväntad utbredning. Den existerade redan år 1862; agitatorer började då hålla tal och utbreda upproriska skrifter, men regeringen, som bevakade saken med uppmärksamt öga, ansåg sig ännu icke böra offentligare ingripa uti den. Men efter amerikanska inbördeskrigets slut instälde sig en anmärkningsvärd företeelse. När de irländare, som hade tjenstgjort i unionsarmåen, ur den afskedades, bildade de en förening, hvars uppgift är att i samverkan med konspiratörerna i Irland omstörta den kgl. regeringens myndighet. Med penningar, vapen och manskap understödde de det missnöjda partiet i moderlandet, och agenter skickades från Amerika till Irland, för att utföra deras planer. Desse emissariers rörelser öfvervakades af regeringen, intills hon ansåg tiden inne att slå agitationen ett kraftigt slag genom att häkta och för domstol ställa rörelsens ledare. Samtidigt härmed blef en högförrädiskt sinnad tidning, The Irish People, konfiskerad. I de med största opartiskhet och grundlighet förda processerna blefvo samtlige de anklagade öfverbevisade om sin brottslighet. Domarne, som hade att afkunna domen öfver dem, hänvisade i sina tal på de olyckliga följderna för hela landet af feniska planerna och på omöjligheten att förverkliga dem. Men dessa förmaningar hafva föga verkat på konspiratöreroe. Röselsen har fortgått och från Amerika erhållit ytterligare understöd. Vexlar till belopp af 3,000 Å hafva af polisen påträffats hos agenterna; vapen och manskap anlända alltjemt öfver oceanen. En proklamation till Irlands ,,medborgare-soldater uppmanar dem att befria ön från sina förtryckares ok. Regeringen fruktar visserligen icke, att slika agitationer kunna rubba hennes bestånd; men hon befarar, att de utöfva inflytande på sinnesstämningen i Irland och ingifva dåraktiga förhoppningar om Förenta Staternas bistånd. Dock får man icke förbise, att det i Irland knappt finnes ett enda kongl. regemente, i hvilket icke emissarier från Amerika innästlat sig, för att göra soldaterne otrogne den ed de svurit landet och drottningen. Flera soldater äro redan i häkte såsom anklagade för högförräderi. Irland är uppfyldt af farhågor; ipnevänarne känna sig lefva i osäkerhet; några frukta tillochmed en omedelbar resning. Befälbafvaren öfver trupperna i Irland, sir Hugh Rose, har begärt och erbållit förstärkningar från England. I ganska många grefskaper är undantagstillståndet proklameradt. Sjoståderna genomletas, och många vapenförråder upptäckas. Trettiosex chefer för sammansvärjningen befinna sig i tukthuset, men hvarje fartyg från Amerika medför penningar och manskap, för att befrämja upproret, och de sammansvurne uppträda verksammare än någonsin. Lordståthållaren har fördenskull i samråd med lord-kanslern för Irland och attorney-general beslutit föreslå regeringen habeas-corpusaktens upphäfvande tillsvidare, (ministern föreläser flere bref från lord Wodehouse.) Sekreteraren för Irland, hr Fortescue, som säkerligen är den siste att förorda onödigt stränga åtgärder, instämmer i förslaget, sedan sir Hugh Rose gjort de öfverraskande upptäckterna, att hela band hålla sig i beredskap att störta sig öfver hvarje punkt, som synes lämplig för ett angrepp, och att i Dublin finnes en ordentligt besoldad trupp af 400 man, som afvaktar de upproriskes signal till resning. Särdeles i grefskapen Cork, Waterford, Tipperary och Dublin är sinnesstämningen betänklig. Sakens värsta sida är dock försöken att förföra trupperna, försök som i vissa fall kunna lyckas. Trontalet har med rätta betecknat sammansvärjningen såsom riktad mot den bestående regeringen och äsyftande att lösrycka Irland från Storbrittanien. Rörelsens medelpunkt ligger i Amerika; dess orsak är ej att söka i enskilda sociala eller politiska förhållanden. Tillåtes agitationen att utbreda sig, skall den förlama all industri och afskära landet från all utveckling. Huset må fördenskull sjelft doma öfver den föreslagna åtgärdens ändamålsenlighet. Den är föreslagen för att möjliggöra häktandet af sådane illasinnade personer, hvilka veta så ställa sig, att de annars icke kunna nås af lagens arm. — Sir George Grey slutade sitt tal med att föreslå habeas-corpus-aktens upphäfvande för ett halft års tid. Förslaget helsades med högljudda bifallsrop. Hr Disraeli ville, ehuru tillhörig oppositionen, dock icke bereda regeringen svårigheter i denna fråga, utan uttalade tvärtom det hopp, att alla partier måtte bifalla regeringens förslag, ty Irlands farliga belägenhet är en frukt af stämplingar utifrån, men härleder sig ej från sådane inre orsaker, om hvilka partierna i England kunna vara at olika åsigter. Hr Bright bestred den föregående talarens uppfattning af feniska rörelsens orsaker. Sålänge han, Bright, haft säte i detta parlament, eller i 22 års tid, har han aldrig uppstigit med en så djup känsla af förödmjukelse och skam som nu. Alltifrån sin förening med England bar Irland städse varit en källa till bekymmer för regeringen. Berodde det af henne, skulle hon väl genast lösrycka Irland från sina grundvalar i hafvet och låta förankra det 2,000 mil längre vester-ut. Irländarne äro af naturen icke mer benägna för brott än engelsmännen; de ega tvärtom många af menniskoslägtets ädlaste egenskaper och bland dem äfven egenskapen att vara tacksamma för godhet och välgerningar. Men Englands regering och parlament hafva i Irland fört en missregering, som förbittrat folket och gjort upprorsbegäret till en kronisk sjukdom. Historien om Englands öfvervälde i Irland är en historia om upprörande orättvisor, grymheter och förtryck, som den sednaste tidens försök att vara mild, utan att vara rättvis, ej kan utplåna. Må man inspärra hundratals menniskor i fängelse, må man upptäcka och sönderrifva sammansvärjningens trådar: fröen till den sjukdom, hvaraf Irland lider, äro dermed icke aflägsnade; de skola qvarstanna och uppskjuta i nya skördar af hat, fiendskap och brott, intills man afskaffar de orättvisa lagar och samfundsförhållanden, på hvilka talaren så ofta, fastän förgäfves, riktat husets uppmärksamhet. Hr Roebuck medgaf, att irländarne hafva beI fogade anledningar till klagomål, och påpekade särskildt den irländsk-episkopala kyrkan såsom en sådan anledning, men beklagade att hr Bright vid detta tillfälle åter ådagalagt en opassande sstridslystnad. Hr Ilorsman vände sig personligen mot hr Bright med samma beskyllning för partilidelser soch stridslystnad. ÄUr Dillon (irländare) förklarade sig vara motI ståndare till den feniska rörelsen, som han äfsven vid sitt val måste bekämpa; men han ansåg, att missregering och en lagstiftning, som afser att befrämja vissa klassers intresse på landets bekostnad, vore orsakerna till det hat, som tlså många irländare hysa till brittiska regeringen. Folket är missnöjdt och har fullt skål att il vara det. Talaren kunde fördenskull icke understödja regeringens afsigt att med våldsamma ms — nC— — MM — hem —— — — — AO 5 Oo vv AA O 2 — — — — — —t MH IT RM oc — — —— — — pe — — — : — — SV— O— —— O— O— —— n-AO