Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 2

Det var med anledning af denna sednare klagan samt den tanke, som i allmänhet genomgär förf:ns framställning: att fullmäktige bordt och kunnat uppgöra det sednaste lånet på bättre vilkor, som vi, uti en föregående nummer, erinrade derom, att penningemarknaden i sednare tiden varit så förändrad, att fem procent numera väl kunna anses motsvara 412 Xx eller derunder för några år tillbaka, men att likväl årliga räntan på det sednaste, under dessa ogynnsamma konjunkturer upptagna, svenska lånet icke utgjort mera än en obetydlighet öfver 5 12 procent, under det den förut utgjort något öfver 5 Xx (det billigaste) samt 5!(; (det s. k. engelska). Vilkoren i och för sig voro alltså ej så mycket att klaga öfver, hvartill komme, beträffande höjandet af obligationernas räntefot till 5 Å, att Danmark underkastat sig enahanda vilkor, utan att dess kredit derpå lidit, och utan att den höjda räntefoten utöfvat något märkbart inflytande på dess föregående 3X-papper ). Häremot invänder Aftonbladets författare, i en sednare framställning, följande: Det är sannt, att räntefoten i de flesta länder nu och under en längre tid ställt sig högre än förr, men den inträffade stegringen gäller egentligen diskonträntan, som är underkastad alla de fluktuationer, hvilka uppkomma både af den stora verldshandeln, som afser att förflytta de olika ländernas produkter till konsumenterna, och de otaliga spekulationerna såväl inom handelns som industriens vidsträckta områden. Ehuru sålunda räntefoten beklagligen ställt sig högre än vanligt, så torde det ej böra tagas för gifvet, att detta tillstånd skall fortgå under decennier, och följaktligen ansågo vi skäl ej vara för handen, att i en lånetransaktion som skulle under den långa tidrymden af 65 år hålla de nya svenska statsobligationerna i marknaden utfästa en räntefot, som var en half procent högre än den som blifvit bestämd i de förra svenska statslånen. Vi äro således fortfarande af den mening, att det kommer att utöfva ett menligt inflytande på all vidare upplåning mot obligationer i utlandet för svensk räkning. Det skall blifva högeligen intressant att förnimma, huru det nästa lån, som allmänna hypoteksbanken kommer att upptaga, blifver beskaffadt, och lyc(kas det icke allmänna hypoteksbanken att upptaga lån på de högsta vilkor som gällande förfastningar för den institutionen medgifva, så må det ursäktas oss, att vi anse en af hufvudorsakerna till ett så beklagligt förhållande böra sökas uti den förhöjning af räntefoten som riksgäldskontoret nu medgifvit att gälla under 65 års tid. G. H. T. torde erinra sig, att klandret icke gällt den omständighet, att det sista lånet fallit sig dyrare i jemförelse med de föregående, tvärtom hafva vi bänvisat till möjligheten af att genom kapitalrabatten taga den visserligen kännbara förlusten i stället för att genom räntefotens förhöjande vålla en menlig inverkan å blifvande lånetransaktioner.f Det medgitves gerna att en stor skillnad sligger mellan räntefoten vid tillfälliga diskonteringar och statspapperens ränta, men detta hafva vi ej heller förbisett. Då den förra räntan uppgått till 9 å 10 3, hafva vi anmärkt latt penningeställningen varit sådan att fem I procent å statspapper numera väl kan anses motsvara syra och en halr procent under de I goda tiderna, och detta lärer ej förf:n kunna (jäfva. Om också de fasta statspapperens Åkurs ej sjunkit mycket till följd af de höga diskontosatserna, så hafva de dock, äfven i England, fallit något; men framförallt har detta förhållande gjort sig gällande vid upptagande af nya lån. Personer, som redan innehafva, för att deraf draga sin fasta inI komst, räntebärande papper, skicka dem ej gerna ut i marknaden under en tryckt konjunktur, men de som hafva öfverflödiga kapitaler, hvilka de eljest velat förvandla i räntepapper, uppskjuta dermed, då de på säkra diskonteringar kunna erhålla en mycket högre ränta. Så utöfvar dock diskontot — beroende af tillgång och efterfrågan på penningar — ett betydligt inflytande äfven på statslåneoperationerna. Oaktadt A. B:s förf:e nu förklarat att han ej klandrat de ifrågavarande lånevilkoren eljest, endast ogillat räntefotens fixerande till 5 Å, måste vi ytterligare erinra derom, att just detta vilkor var af lånets öfvertagare äskadt, och att de derförutan icke öfvertagit lånet på de vilkor i öfrigt, som blifvit öfverenskomna. Hade det då varit bättre för svenska staten att få betala en högre annuitet, för att så räntefoten i obligationerna bibehållen till 4 13 procent? Det måste väl åtminstone bero på huru stor denna förhöjning blifvit. Här må dessutom erinras, att det legat i lånets tyske öfvertagares eget intresse att icke skada det lands kredit, hvars papper finnas i stor mängd på Tysklands marknader och hos detta lands befolkning, Men man fann väl att de gamla svenska papperen ej längre vore rätt begärliga; en ny form måste alltså sökas, derest lånet skulle ha framgång, och detta behöfde ej nedsätta de gamla papperen, som redan lågo på någorlunda fasta händer. Vi påminna här åter om det ofvannämnda exemplet rörande Danmark, emedan det synes oss äga mycken vigt vid detta tillfäl!e. ) Enligt Times noterades å Londons börs den 2 Februari d. å.: Danska 3x-statsobligationer 82. 57 dito 974 å 102. AL—e q t— ——