Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 2

ÄAiA — —ö—ö— melse herrska mellan gossen och hunden, ty icke blott att de visade samma kraftiga kroppsbyggnad, hvilken antydde en lika känslolöshet mot slag, lyste äfven ur deras ögon samma skadeglädje, samma lust till galna streck och samma likgiltighet för deras yttre. — Jag har allt, sade gossen med ett triumferande uttryck, i det han framtog den utlofvade maten ur sin omkring midjan medelst ett snöre sammanhållna, blå blus, — jag skulle ha tagit med mig ett stycke skinka också, men barnen störde mig och jag måste skynda undan. — Hvad är det för barn, min lille herre? frågade jag vänligt, ty åsynen af åen obändige pojken med det trotsiga ansigtet utöfvade ett så angenämt intryck på mig, att till och med tankarno på min farliga belägenhet tillbakaträngdes deraf för en kort stund. Ordet ,liten misshagade honom synbarligen, ty med en djurtämjares uttryck stack ban sin näfve i Pandurs fruktansvärda gap, hvarunder han betraktade mig skarpt och sade: — Jag har redan en egen pennknif och en egon klocka! — Då är du inte längre någon liten herre, svarade jag leende, — men vet du också att det är orätt att taga mat ifrån din mor och gifva den åt fremmande menniskor? — Jag är herre till Jesuitergärden, svarade den lille vildhjernan, — och om det hade varit lätt att komma ät dessa saker, så skulle det inte varit roligt att skaffa dig dem, hör på, kan du röka? — Ja, nog rökar jag, återtog jag och betraktade den väldige hunden, hvilken tycktes läsa hvarjo ord i sin unge husbondes ögon, — men jag måste tillstå att jag inte hyser någon särdeles lust dertill. — Rök du, jag har något annat med mig