Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 2

komma och upptäcka att du har helsat på i din mors skafferi. — Låt dem ropa, sade den lille dagdrifvaren fullkomligt lugn. — Mon du blir utan middag, fortfor jag ifrigt då ropen upprepades. — Då äter jog så mycket mer till qvälln. — Man skall straffa dig, kanske straffa dig hårdt. — Ho, jag är inte rädd och blir borta så länge, tills alla tro att jag har fallit i Rhen; om jag då plötsligt kommer igen, gör ingen menniska mig något, så glada äro de att jag kommit tillrätta. — Men de skola nog få reda på dig och således också på mig, gå derföre, sade jag bekymrad. Ropen hade tystnat, men endast för en stund, ty efter några minuter såg jag till min fasa en herre och en dam, hvilka stego ned i trädgården och togo kosan mot Rhen. De talade ifrigt med hvarandra, och tydligt varseblef jag hos den unga frun alla tecken till en liflig oro. — Gossen tar ett olyckligt slut, urskiljde jag slutligen moderns ängsliga röst, — jag kan inte styra honom längre, han gör som han viil, och hvarken godhet eller stränghet uträttar något mot honom. — Honom träffar ingen olycka, svarade herrn, en liten man med militärisk hållning, — han har väl åter gifvit sig i slang med andra pojkar och kommer hem med blåslagna ögon. Härvid ropade herrn min, lille kamrats namn, men han vann derigenom ingenting annat än att gossen log och fattade Pandur i halsbandet. — Har han hunden med sig? frågade herrn derefter sin fru.