Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 2

närkarne sjelfve, och derpå lärer svenska staen ej draga synnerlig fördel. A. B:s förf:e har såstat sig särskildt vid svårigheten för bypotheksbanken att hädaneftor erhålla lån, och förutsatt att om det icke lyckas nämnde bank att upptaga lån , på de högsta villkor, som gällande författningar för den institutionen medgifva, d. v. s. till fem procents ränta — så böra orsakerna dertill sökas i det nu öfverklagade lånet. Detta antagande förvånar oss. Hypotheksbanken ha ja under flera år ej kunnat upptaga ett sådant lån och banken har ju låtit sina 5 pet papper säljas på Stockholms börs till 88 å 89 pet, alldoles oberoende af det sista statslänet. Hvad rätt har man då att lägga skulden på detta, i fall banken äfven framdeles misslyckas att upptaga lån på de bundna villkor, som Rikets Ständer oförståndigt nog beslöto att för banken föreskrifva? Det synes oss då långt naturligare, att detta band lossag, och det förundrar oss att ej A. B:s förs:e yrkat derpå. Aumärker han deremot att den svenska jordbrukaren kan oj bära högre ränta, så erinra vi åter, dels att alla inteckningar redan länge dragit 6 proc. ränta, dels att jordbrukaren fått några år för många diskonteringar erlägga 8 då 9 proc:s ränta. Att de derför klaga bittert öfver de giriga bankerna och deras disponenter, läror väl ej hafva undgått A B:s-förs:us kunskap; men han vet ock alltför välatt bankerna äro för sin penningeränta beroende af tillgången och efterfrågan på kapitaler, samt att sålunda do der klagomålen äro öfverhufvndtaget oförståndiga och orättvisa. Den som det känner, bör uppfatta svenska statens ställning såsom låntagare till andra länders afförsmän såsom bankirer för våra lån annorlunda, än att han knotar på de sednare, när pengar blifva oss något dyrare än eljost. Vill man verkligen om ej förbättra vår statskredit, ty den är ju mycket god, dock något höja kursen på våra statspapper, så fannes dertill ganska visst utvägar, dorest ej blott riksbanken, utan andra inhemska bankinstitutioner ville intressera sig för ett så patriotiskt syfte. Men då böra dessa utvägar vara af annan beskaffenhet än de som bestått deri, att man gifvit tomporära lån, som kostat staten 8 proc. ränta på samma gång de nedtryckt kursen på våra andra obligatliorer, eller då man öfvertagit ett s. k. inhemskt lån till några procents lägre kurs än de utländska, för att sedermera sälja obligationerna till utlandet. I sanning: framför en sådan patriotism föredraga vi de tyska , ockrarne,