Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 1

signalerat att han ämnade lägga till vid Bonn, kände jag att köld och väta skakade mig feberaktigt. Själsspänningen och faran af mitt läge hade hitintills hindrat mig från att känna de yttre inflytelserna. Desto tydligare insåg jag nu att jag hvarken kunde stanna på samma ställe, såvida jag ej ville förfrysa, eller visa mig på landsvägen i min genomvåta drägt. Härtill kom den omständigheten att den svagsinta innehade mina papper och min vandringsbok, samt att det var osäkert om hon skulle återlemna mig dem. Jag vissto att jag ej behöfde frukta något förräderi af henne, men det vore smärtsamt att förlora portföljen, som innehöll mina enda minnen af fordna, lyckliga dagar. Föröfrigt erbjöd pilhäcken mig ett säkert gömställe, i hvilket jag med lätthet kunde undandraga mig till och med de sorgfälligaste efterforskningar. Jag rörde mig således icke från stället förrän ångbåten, sedan den landsatt och intagit passagerare i Bonn, åter fortsatte sin resa uppför strömmen och i nordlig riktning försvann ur min synkrets. Men då smög jag mig varsamt från dammen, uppför den pilbeväxta stranden, för att framförallt öfvertyga mig om landsvägen eller rättare sagdt den för bogserande dragare bestämda stigen var fri. Försigtigt såg jag mig omkring; det var vid middagstiden, och endast på afstånd upptäckte jag några enstaka gestalter, synbarligen hemvändande arbetare. Framför mig, på andra sidan om vägen, utbredde sig en omfångsrik, engelsk trädgård, omgifven af en ung bokhäck. Ehuru hösten redan hade beröfvat buskarne och träden sina blad, dolde de med granar och tallar blandade trädgrupperna nästan fullkomligt det på en terrass belägna boningshuset samt de tillstötande ut