Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1866, sida 1

Stora tårar rullade utför Antons kinder; det var det enda svar jag orhöll af honom. I nästa ögonblick satte jag mig på toften bredvid fröken Brässelbach, och roddarne styrde genast ut i flodens midt. Jag hade riktat mina ögon på Anton. Den arma menniskan tycktes vara fullkomligt tillintetgjord; han satt ännu qvar på samma ställe, men då båten aflägsnade sig allt längre fråa honom, latade han sig allt mera framåt. Han brydde sig hvarken om sin grälande korp eller dot ännu orörda uret; han hade endast tankar för båten, som så grymt bortförde hans vän, för hvilken han så gerna skulle hafva offrat lifvet. Gode, redlige Anton, med dina lytta lem mar, dina matta ögon och din enfald; buru litet sörtjente du dina närmasto anförvandters misshandligar och dina skoningslösa medmenniskors förakt! Men huru mycket kanna de ej lära af dig, hvilka blicka ned på dig som på en spetälsk, i medvetandet af sin högre börd, sina större rikedomar och sina klara, otadliga begrepp om menniskokärlek och vänskap; kasta till dig en allmosa och dervid tacka sin Gud att han ej har skapat dem såsom den olycklige, vedervärdige krymplingen. Gode, redlige Anton, haf tack för de tårar du gråter efter mig; de äro visst de sista, som flyta vid minnet af mig. Så tänkto jag medan jag sorgset såg mig tillbaka. Den häftiga strömmen och den ännu herrskande halfskymningen dolde snart Anton för mina blickar, och först nu riktade jag min uppmärksamhet på de båda roddarne. Det var två äldre män med allvarliga ansigten, dock tycktes detta uttryck snarare härröra af medvetandet att de deltogo i ett fariigt företag än af medfödd böjelse. Jag förnodade nemligen att de visste hvem jag