Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1866, sida 1

ett litet minne af din bäste van. Här har du min klocka; jag behöfver henne inte mera; hvad bryr jag mig numera om timmarne 7 Men för att hon inte skall fråntegas dig, så lemna henne i förvar hos öfverstelöjtnanten, och gif honom också den här lappen, på hvilken står skrifvet att jog verkligen har skänkt henne åt dig. Anton sade ingenting; han emottog uret och lade det försigtigt bredvid sig på en sten, men då korpen med ett sörnöjdt: ,,Spetsbof! otsträckte näbben efter den glänsande kedjan, bevisade han genom ett lätt slag, som han gaf fågeln, huru högt värde han satte på uret. , Ack, dotter, det kan ej vara så, Af guld du har ej den minsta ring; Af guld jag eger en blänkande ring, Men den har jag gömt, kan ni väl förstå, ljöd det nu tätt bredvid oss, och nästan i samma ögonblick framsköt båten bakom den närmaste, mot den starka strömmen utskjutande, dammen. Vid åsynen af båten, som så fullkomligt motsvarade den beskrifning min förmyndare gifvit mig, reste jag mig upp. — Hör på, godt folk, vill ni inte vara så goda och taga med er en fattig uttröttad gesäll ett stycke? frågade jag, då farkosten befann sig nästan midt emot mig. — Hvarför inte? ljöd svaret, och straxt derefter lade båten till helt nära mig. Jag räckte en af karlarne min rensel, och derefter vände jag mig åter till Anton. — Farväl, min käre, trogne Anton, sade jag och räckte den orörlige vännen min hand; — farväl, och må Gud belöna dig för din trohet, jag förmår det inte.