Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 2

Till omvexling satte Anton sägeln på sin andra axel, jag tilldrog fastare rommarne på min rensel, och med långsamma steg vandrade vi ned mot Rhen. Vi gingo genom den mörka, fuktiga höstnatten, och bakom mig lemnade jag den nejd der jag tillbragt den lyckligaste och skönaste delen af min ungdom, — de menniskor som älskat mig, — samt min Johannas graf. xX. På Jesultergården. Det kundo vara ungefär on timma före dagens inbrott, då jag nedkastade mig bredvid min rensel i gräset på den bestämda punkten vid Rhenstranden. Anton hade äfven satt sig ned, och tigande betraktade vi de mörka vågorna, hvilka med ett svagt sorl ilade förbi de videbeväxta uddarne. . För att ej nödgas vänta alltför länge på båten hade vi gått långsamt och rastat flera gånger på lämpliga sfällen. Skogen föreföll mig säkrare än den öppna flodstranden, men jag hade äfven här, omgifven af täta videbuskar, funnit en god tillflyktsort skyddad mot den förbiförande vägen. Den vanligtvis så pratsamme Anton hade plötsligen blifvit tyst, likasom hans korp, blott med den skilnaden att Jakob hade dragit sig undan till hvila bland sina uppruggade fjädrar, medan Anton sökte att göra sig förtrogen med tanken på vår skiljsmessa. Haans betraktelser rörde blott mig, en ensam person; jag deremot kände i mitt innersta hvad det vill säga att vända ryggen åt fosterlandet, det kära hemmet, utan en enda förhoppning att någonsin återse det.