Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 2

JaJvLOHAL UI 11101 VIL. vÅCHUAIGIu IVA uvuIJ lelegare fastställdes till 6 skilling och alla aror skola betalas kontant. höteborg den 20 Februari. Det är eget nog att se huru rolerna i erlden kunna understundom blifva ombytta. Jet är icke längesedan alla de män, som hylade framåtskridandet på frihetens bana, och erskildt bland dem de förarglige tidningaredakionerna, stämplades enskildt och offentligt! åsom fiender till samhällsordningen och dess naturliga upprätthållare konungen och hans regering, hvilka makter de ville omstörta, ör att sjelfva komma till styret, varande de lerföre oppositionsmän i och för sig, för att göra all laglig styrelse emöjlig. Lyckligtvis bekämpades deras onda uppsåt af ,,ordningens vänner, de konservative, som framförallt höllo konungens auktoritet i vördnad och atgjorde hans fasta stöd; och såsom sådana skyddsenglar kring konungatronen stodo i första rummet den ärftliga högadeln och miitären samt i dot andra presterskapet och de högre embstsmännen. När de förra ,,samhällsupplösande elementerna höllo hårdt på representationens rättigheter, motverkande hvarje obehörig maktutvidgning af regeringsmakten och ifrande för besparingar i statshushållningen, så var det den trogne ,ordningsvännens första regel, att bifalla allt hvad regeringen begärde, gilla och prisa alla dess handlingar, och att — såsom en rätttrogen riksdagsman af presteståndet öppet förklarade — , säga ja till alla anslag och nej till alla reformer. Här hafva nu rolerna blifvit ombytta. Omstörtningsmännen — hvilkas äregiriga syften voro att göra hvarje laglig regering omöjlig — hafva ställt sig på konungens och hans regerings sida, och de ifrige ordningsvännerna hafva börjat med hätskhet och hån bemöta denna samma regering, för hvilken de påstodo sig vara kallade att utgöra det fasta stödet. Hemligheten i den föregående situationen lärer väl då hafva legat deri, att de förre kämpade icke mot ordningen och dess upprätthållare, utan mot ett i deras ögon falskt regeringssystem — derhän reducera sig deras samhällsupplösande syften — hvaremot do sednare understödde regeringen blott så länge den befrämjade deras anspråk på privilegier, makt och inflytande. När systemet förändrats, hafva de förra öppet och oförbehållsamt trädt på regeringens sida, mången med uppostring af sina traditioner; och de sednare deremot ställt sig i oppositionens leder, för att möjligen framtvinga en reaktion och söka återvinna den förlorade terrängen. Deras sjelfbeprisande ömhet om konungamaktens och regeringens orubbade anseende och inflytande bar räckt nättopp så länge som de dermed tjenade sig sjelfva. Bland yttringar af denna partiernas förändrade ställning intager behandlingen af den franska traktaten ett framstående rum. Här var det kungliga prerogativet alldeles klart och gifvet; men konungamaktens sjelfskrifne bundsförvandter tvekade ej att häftigt bestrida och bekämpa detsamma, utan hänsyn till den dekonfityr inför en mäktig främmande nation, som de — om deras onda uppsåt vunnit framgång — skulle hafva vållat konungen och hans regering. Samma parti röjde också nu den största ömhet om representationens rättigheter — den borde ega fria händer, hette det. Den ena riksdagen finge ej, genom sina beslut, binda en efterföljande. När i sjelfva det parlamentariska England riksförsamlingen ej tvekar att binda en kommande; när Norges demokratiska storthing ej tvekat att göra detsamma — så äro Sverges konservative riddersmän och prester angelägna att icke lägga band på ens den kommande riksförsamling, hvilken de eljest betrakta med sådan misstro. Deremot framstå här de liberala stånden och alla denna sidas mälsmän såsom försvarare för det kungliga prerogativet och tveka ej att binda den kommande riksförsamlingons händer, genom att bifalla det ifrågavarande fördraget. Detta sakförhållande bör för en konung och hans rådgifvare vara mycket upplysande. Do böra tge huru det verkligen hänger samman med å ena sidan dessa anklagelser rörande systematisk fiendtlighet, och å den andra sjelfberömmet öfver en obegränsad hängifvenhet. Om man nu tillropar oss: ,Ni äro vänner med regeringen derföre att den understödjer edra äsigter— så kunna vi svara: ,, Vi äro fientliga mot regeringen, derföre att den ej behagar befrämja Edra syften. Men skillnaden är utomdess den: , Vi hafva alldrig åtagit oss att understödja regeringen under alla skiften; men detta är hvad I han gjort, I trofaste 294 och icke mindre trofaste 30tal af presteståndet.