Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1866, sida 2

JAeeccccmnktw:e—— — Jag vet det, käro unge herre; den arme krymplingen tyckte också mycket mera om den vackra, goda fröken än om Jakob. Ack, jag har gråtit så mycket då karlarne kastade jord på hennes kista, så mycket, så mycket, och folket såg på mig och trodde mig vara en fånig, elak krympling. De visste inte hvarför den fule krymplingen grät så mycket; men jag visste det; jag grät för det att jag och Jakob inte blefvo begrafna i stället för den vackra goda fröken. — Johanna, Johanna, Johanna, sade korpen, som åter hade hemtat sig, likasom ville han bekräfta. Antons ord. — Näst efter den arma, aflidna Johanna älskar jeg öfverstelöjtnanten mest, fortfor jag efter en kort paus, — han har alltid varit min välgörare och älskar mig såsom en far kan älska sin son. Hans fru älskar jag också, ehuru hon i sin stora fromhet ej fäster behörig vigt vid det jordiska. — Jag förstår inte den unge herrn, återtog Anton sakta. — Behöfs också inte, Anton, men du skall förstå mig, då jag försäkrar dig att näst efter öfverstelöjtnanten kommer du. Ja, Anton, jag anser dig som min bäste och uppriktigaste vän, som min bror, hvilken jag alltid ville hafva hos mig för att lätta hans bekymmer. Du säger dig vara ful och vanlytt; om naturen än försummat dig, om du ej fritt kan begagna dina lemmar, och om än andra menniskor vända sig ifrån dig, så försvinna dock alla dessa brister om man jemför dem med din barnafromma själ. Jag håller af dig som en bror, och detta, gode Anton, är allt som jag, den arme, förföljde flyktingen, kan erbjuda dig i detta ögonblick. Afundas ej andra menniskors klokhet, förblif ett barn i hela din lefnad, bär med tålamod