Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1866, sida 2

skulle försiggå, och a hela mitt hjetta gilade jag hans assigt att bevista den för att derefter gifva mig en skildring, så godt han förmådde, öfver högtidligheten. Huru gerna, huru oändligt gerna hade jag ej önskat att få följa min arma Johanna till hennes sista hvilorum och nedlägga några hostblommor jemte mitt brustna hjerta i hennes graf; men jag var en flykting, som måste undvika åsynen af andra menniskor. Jag lemnade Anton en bukett af blommor och grönskande ormbunkar, de enda som kunde anträffas mellan stenarne inom mitt gömställe, och tillsade honom att lägga buketten på likkistan samt helsa den kära döda från mig, men så sakta att hans ord ej kunde höras af de kringstående. Anton lofvade att uträtta mitt uppdrag, och hans matta ögon betraktade mig dervid så trobjertadt och deltagande, att jag ovilkorligen anställde en jemförelso mellan den arme, af verlden föraktade krymplingen, och dem, som med kall beräkning förstörde en familjs jordiska lycka för att ernå sjelfviska föraktliga mål, och derunder stolt kallade sig det gudomliga ordets och den gudomliga lärans apostlar. Sedan Anton hade aflägsnat sig och jag blef ensam med mina dystra betraktelser samt tänkte på de egentliga upphofsmännen till min olycka och på det oskyldiga oftret, som hade fallit för deras lömska, fördömda planer, o, huru mitt hjerta då sammanpressades. Jag var ej längre em menniska, tillgänglig för mildare känslor; nej, ett vildt raseri, en outsläcklig törst efter hämd uppfyllde mig, och i det mina tänder knastrade mot hvarandra, öfvervägde jag huru jag på det smärtsammasto sätt skulle kunna döda Bernhard och hang