Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 3

i öfver 20 år hörde man den sången vid suart sagdt alla tillfällen, der den akademiska ungdomen var samlad till offentliga fester eller i enskilda samqväm. Vid föreningens första tio-årsfest år 1840 blef Tollin åter anmodad att vara dagens skald, och han skref då äfven en sång, som var lyckad, ehuru den första bleflikväl den som lefde på ungdomens läppar. Sistnämnde år utgafs i Lund af en del yngre kamrater en Svensk-Dansk poetisk kalender, kallad Hertha. med bidrag af författare från Köpenhamn och Lund, en liten vacker samling, och till denna skref Tollin sitt mycket bekanta stycke: ,Fadderkyssen. Det var hållet i en skälmskt naiv diktart, och väckte ett bifall, som var ovanligt. Ett poem, kalladt ,,Slafven med frihetskokard, ställer sig vid sidan af det förstnämnda i finhet och smak. Ett annat stycke, en sång öfver en i Lund afliden nittonårig flicka, väckte mycket uppseende. Det var i en annan ton-art än hans vanliga, och visade en rikdom af allvar och af svärmisk fantasi. Svenska Akademien tilldelade honom 1839 dess andra pris. Vid Konung Oscars och Drottning Josesinas kröning 1844 höll Tollin oration i Lund, dertill vald af alla de yngre akademiska lärarna. Ilen skref sällan, men då var det alltid med smak. Mot formen kan man anmärka, att han stundom var sjelfsvåldig i språkets behandling, och det såg ut som om han icke ville göra sig någon möda med att förbättra hvad han först satt på papperet, hvilket ock öfverensstämde med det flegmaiska grunddraget i hans temperament. . Då vid universitetet icke fanns någon utsigt ör vidare fortkomst, så egnade han sig åt prest:mmbetet, och erhöll af sin välgörare, Grefve Thott, först Svedala pastorat, hvilket några år senare utbyttes mot Skabersjö. Ilan hade nu lt hvad en menniska kan önska sig af verllens goda, men det dröjde icke länge förr än ians helsa blef bruten. Ett apoplektiskt anfall crossade hans kropps och själs krafter och i nånga år räckte detta sorgliga tillstånd. Omsider fick det lidande och oroliga hjertat in frid i döden. Borta är nu det moln som wilade så tungt öfver hans själ, och den frijorde anden har åter vunnit sin klarhet uti den vår dit menniskan upp ur gratven går, för Herrans morgonsol i blomma. B. C. — —ä—