Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 3

Snällposten i Malmö innehåller följande dödsruna: Israel Tollin. Jag är trött af lifvet och önskar att det snart vore slut, hörde jag för ett par år sedan yttras af den aflidne, hvars namn här ofvan är tecknadt, och det lidande, som låg öfver hela hans personlighet, tycktes bevisa, att hans ord voro uttryck af hans hjertas önskan. Det var då en vacker sommardag, hela naturen stod i sin friskaste skönhet och prakt; då gick han med släpande steg och dyster i hågen; naturens friskhet fanns ej till för honom, och af solens glans kunde icke en enda stråle tränga in i hans sinnes mörker; mjeltsjakans demoner hade tagit sin bostad i hans inre, och döden huggit sig tast i hans kroppsliga hydda. Ack, hvad tiden föräpdrar! Hur annorlunda var det icke för en del årtillbaka. I hans sinne bodde ungdomsfriskhet och poesi, och kring hans läppar lekte den glada humorn. IIans hem i Lund var samlingsplatsen för de yagre akademiska lärarne, för en krets, i hvilken man fann lärdom och intelligens i förening med glädje och skämt; dagens frågor, de allvarliga och de mindre betydande, voro der föremå! för aftonens samtal och efter dagens arbete fann man der i det angenäma umgänget en rckreation, som gaf glädje åt sinnet, spänstighet åt lynnet och kraft till nytt arbete. Det blef tomt i Lund när sommaren kom och han begaf sig ut till det vackra Skabersjö, med dess doftande skogar och dess gamla borg, detta ställe, der så mycken gästfrihet och godhet bo, der hvarest länge varit ett hem för glädje, trefnad och lycka, och der han, den bortgångne, fann sin ädlaste välgörare. I de år, då Tegrr diktade sina skönaste sånger, då lefde dessa mera än nu på folkets läppar. Frithiof och Axel hade de fleste mer eller mindre fullständigt i sitt minne; till Frithiofssångerna hade Crusell satt musik, och hvarhelst det fanns ett piano eller en guitarr, der hörde man sjungas Vikingabalken, eller Frithiofs lycka, eller andra af dessa sånger. Vid denna tid fick man en gång i en tidning se ett poem, som hade till öfverskrift ,,Spelarebalken och med signaturen T—y. Detta stycke väckte allmänt uppseende. Det var en travestering af Vikingabalken i Tegvårs Frithiof och utförd med stor talang. Det antydde äfven på en del af den tidens förhållanden, hvilket gaf stycket ett förökadt intresse. Många trodde att det var Teg16r sjelf, som skrifvit detta poem, och att signaturen antingen var med flit af författaren ändrad (Tegnr skref nemligen T—r under sina poemer), eller ock att ett tryckfel hade insmugit sig. — Emellertid blef förhållandet snart bekant, och det befanns, att författaren var en ung student ifrån Östergötland, som hette Tollin. — Professor Lidbeck, som då hade lärostolen i estetiken, kallade till sig Tollin och lofordade hans vackra talang samt uppmuntrade honom att fortsätta sina studier inom det skönas vetenskap. Tegnr hade redan lemnat Lund, men poemet kom till hans kunskap, och han skänkte det sitt bifall. Tollin tog sedan magistergraden, blef docent i estetiken och förestod i flera år estetiska professionen. Året 1830 invigdes Lunds Akedemiska förening. Då skref han till invigningsfesten en sång, som blef en af de mest populära som nånsin sjungits af Lunds ungdom. En lycklig tonsättare satte till densamma en vacker melodi, och