Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 2

hvilar man så ljuft — så sött — att jag evigt — ville slumra så. Hennes ögon tillslötos åter; en het tår rullade öfver min kind och nedföll på hennes panna. Johanna log likasom i sömnen; hennes andedrägt bief allt svagare och svagare till dess jag slutligen ej längre kunde höra den; men det ljufva leendet hvilade ännu alltjomt öfver det englasköna, bleka ansigtet. Minuter förflöto; lampan brann dunklare; hennes matta sken återspeglades af en tår, som darrade vid den yttersta spetsen af min förmyndares mustach; jag såg det, då jag betraktade honom under mitt bemödande att tillkämpa mig fattning. En nästan omärklig darrning skakade den fina gestalten i mina armar; hennes hufvud nedsjönk ännu djupare mot mitt bröst, hennes armar slappades, och de fina fingrarne, som hvilade i min och min förmyndares händer, förlorade all spänstighet. — För Gads skull, hon dör, hviskade jag till öfverstelöjtnanten, intagen af en gränslös förtviflan. — Min son, svarade han ihåligt, men derjemte med en egendomlig fasthet; — jag kkuner till dessa tecken; bemanna dig och tänk dig hädanefter din arma Johanna som en från denna verlden befriad engel. Jag ville, jag kunde icke tro den förfärliga anderrättelsen. Ehuru beredd på det värsta ansåg jag det likväl icke möjligt att de goda, vänliga ögonen icke mera skulle öppnas, och att hennes trogna hjerta hade upphört att slå. Det himmelska leendet upplyste ju ännu bennes marmorbleka ansigte, det leende, som mina tårar hade aflockat henne. Till och med då jag på öfverstelöjtnantens uppmaning vacklande bjelpte honom att bära