Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 2

manade han mig åter att tänka på min såkerhet. Men hvad brydde jag mig nu om min säkerhet? Hvad bekymrade det mig att man kanske redan var mig på spåren? — Jag hade uppgjort min räkning med allt, ty min Johanna var ju död! Ölverstelöjtnanten, som insåg dot fruktlösa i sina bemödanden, fortsatte åter sin gång. Han öppnade fönstret och lyssnade ut i natten; han begaf sig till förstagadörren och återvände; men jag låg ännu alltjomt på knä bredvid min arma, uppoffrade Johanna. Åter hade han bogifvit sig ut till forstagan, der han lyssnade länge, hvarefter han plötsligt skyndade tillbaka in i dödsrammet. — Om icke för din egen skull så måste du likväl bemanna dig för min skull! utbrast han med halfqväfd röst, hvarvid han uppresto mig med ett kraftfullt teg. — Jag hör bullret af vagnen, som hemför min Lisette, bort således, icke en minut är att förlora, om du ej vill bereda din gamle förmyndare äfven den sorgen att minnas dig som en i fjettrar soörsmäktande fånge! Mekaniskt och vacklande följde jag honom till midten af rummet; men derefter ryckte jag mig lös, och i det jag ännu en gång framträdde till Johanna, lade jag under outsägliga qval min hand på hennes hvita panna. — Sof godt, min dyra engel, min Johanna, suckade jag mod brustet hjerta, — sof godt och förlåt mig den sorg du erfarit för min skull! Jag tryckte en kyss på hennes bleka, kallnade läppar, en sista blick träffade det stilla, ännu i döden så vänliga ansigtet, och derefter återvände jag till min förmyndares sida.