Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 2

Göteborg den 16 Februari. Från Riksdagen ingår bland annat följande notis: Efter en ganska liflig diskussion, som fortgått under tvenne plena, i fråga om huruvida föredraganden för ecklesiastik-ärenden gjort sig skyldig till ansvar efter 107 8 regeringsformen, för det han tillstyrkt medgifvande åt Katarina församling i Stockholm och åt Ofvansjö församling i Gestrikland att vid komministers tillsättande få kalla en fjerde profpredikant, lärer konstitutionsutskottet (sistl. Tisdag) med 17 röster mot 6 hafva beslutit, att någon anmälan i detta hänseende ej kommer att ega rum. Denna lilla ,,anmärkningsanledning måste hafva ingifvits till konstitutionsutskottet helt oförmärkt, enär man näppeligen hört förr än nu talas derom. Saken är dock vigtigare än den vid första påseendet synes. De sex röster, som stannat i minoriteten, äro påtagligen de presterliga ledamöternas, likasom heia anmärkningen tydligt utgått från det högvördiga ståndet. Församlingens rätt att kalla fjerde profpredikant lärer nemligen vara för detta stånd en svår stötesten, och har det sätt, hvarpå regeringen utöfvat sin makt att lemna ett sådant tillstånd, väckt mycken förbittring bland andans män, serdeles, efter hvad vi försport, inom Lunds stift. Man har någon gång, från den stora allmänhetens sida, hört klagomål riktas mot den nuvarande chofen för k. ecklesiastik-departomentet för hans alltför stora undfallenhet mot presterna, äfvensom för tendenser i Läroverksfrågen, hvilka ansetts gå icko uti, utan mot den nya tidens fordringar. Då för några månader sedan — innan representationsfrågan ännu framträdt med all dess kraft på dagordningen — denna sak afhandlades mellan några personer, som voro mer eller mindre hemmastadda med ställningar och förhållanden, upplyste en af de närvarande, till de öfriges förvåning: tvärtom, det finnos ingen af regeringens ledamöter, som presterna äro så missnöjda med, som just esklesiastikministern. — Naturligtvis stog genast aktningen för statsrådet Carlsson ganska högt i det sällskap, hvarom nu talas; men man frågade: rhuru är det möjligt; statsrådet C. har ju gentemot hrr biskopar och och andra prester visat sig vara, i så många stycken, kyrkans lydige son? — , Nej, han har i vidsträckt mån beviljat församlingarne rätt att kalla sjerde prospredikant, och detta kan det högvördiga Olerus ej förlåta honom. Hvad här samtalsvis yttrades har blifvit bekräftadt genom den till konstitutionsutskot