Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1866, sida 2

ÅbluLVLCi. Ma VAR når BUSL. 9)UUDLUUT BA 11979— igen lagvidrigt, men vi kunna intet göra dermot. Mina herrar, dela vi denna åsigt, så et jag icke hvad vi längre hafva här att göra. )et är just i ansigtet på ett olagligt beslut vår kyldighet är att säga: , detta beslut är rättsidrigt och utan giltighet, och vi vika blott för åldet. I aunat fall tillspillogåfvo vi de folkets ättigheter, som vi äro här att utöfva och förvara. — Fråga vi nu: huru i all verlden har let varit möjligt, att ett beslut af öfvertribunaet, fattadt och såsom rätts-norm offentliggjordt len 11 Jan. 1865, i hvilket beslut vår yttranderihet förklaras oantastlig, i år efterföljes af ett dcslut, som innebär raka motsatsen? så svarar ag: det har sin förklaring i det gränslöst orättärdiga sätt, hvarpå domstolarne af regeringen hesättas och förstärkas med , åtskilliga bisitta-e. Jag har i hela mitt lif kämpat för domarenagtens oberoende; men der denna magt korumperas och göres till verktyg för våldet, der måste vi mot densamma uppträda. I bören veta, mina herrar, att de tillfälliga bisittarne, som ustitieministern tillsänder tribunalet, gifva utslaget i en så högvigtig fråga som denna. Det må lända hr justitieministern till glädje att hafett så beqvämt verktyg; men vår pligt är att från talarestolen göra folket uppmärksamt derpå. Härvid erinrar jag mig det svar, som Egmont gaf Alba, när denne fordrade lydnad: fordra våra hufvuden, ty att böja sig under detta ok eller lägga hufvudet på stupstocken är detsamma. (Ihållande lifligt bifall). Grefve Wartensleben (reaktionär). Mina herrar! Jag befinner mig onekligen i en moralisk strid huru den ed jag svurit konungen och fäderneslandet kan förlika sig med den ed jag svurit författningen. Men hvad denna fråga angår finner jag en bestämd skilnad mellan att uttala en mening och påstå ett faktum. (Munterhet.) I kunnen ostraffadt hafva den mening, att regeringen vill kränka författningen; men om I påstån att regeringen i detta eller detta konkuta fall kränkt författningen, då är det något helt annat. och då bör man kunna åtala er. (Stor munterhet.) Om jag till ex. påstode, att deputeraden Frese bosoldas med österrikiska penningar, då skulle jag påstå ett faktum (afbrott och utrop af ovilja), och för ett sådant påstående vore jag ansvarig inför denna kammares president och inför domstol; men ost-affadt kan jag säga, att han i sin tidning skrifver sina artiklar så, att han handlar i Österrikes och ej i Preussens intresse, ty det är blott en mening, men det förra är ett faktum. (Stor oro i salen.) Mina herrar, saken står så, att I menen, att I hafven rätt, och vi mena, att vi hafva rätt. Deputeraden Gneist har visserligen gifvit oss hårda nötter att knäcka, men vi skola försöka att knäcka dem. Uppriktigt sagdt: äfven vårt parti betraktar öfvertribunalets utslag med en viss häpnad, en viss motvilja, ty stöfveln, som trampar er på liktornarne, kan en dag vända sig om och trampa oss sjelfva. (Rop: sluta ert tal!) Det böra vi betänka, och fördenskull kan jag icke ogilla, att I protesteren mot öfvertribunalets beslut. Ja, en sådan protest är tillochmed eder förbannade skyldighet (nya rop: sluta!) men en enkel protest bör det vara, icke blinda skott i luften. För öfrigt: om deputeraden Twesten befinnes skyldig och sättes i två månaders ficka (rop: blygs! tyst!), så sättes han i två månaders sinka, och derunder skrifves: ,.detta med rätta. Hvad dep. Waldeck sagt om domstolarnes sammansättning är en sak, som vi, herrar på landsbygden, icke bry oss om. Öfvergifven dea der propositionen, omvänden eder och sägen ja till hvad konungen vill — då kommen I längre. (Munterhet.) Hr Frese. Det förundrar mig, att hr presidenten icke tagit någon notis om det yttrarde grefve Wartensleben fällt om mig, och om hvilket jag i början knappt ville tro, att det var riktadt mot en ledamot af denna kammare. Deputeraden grefve Wartensleben har genom detta sitt tal ånyo visat, hvad denna församling har att tänka om honom. Han står efter detta tal på en ståndpunkt, der mitt förakt för honom upphör och mitt medlidande börjar. (Bravo!) Det mot Våg visserligen blott hypotetiskt uppställda påståendet förklarar jag för en nedrig infamie. President Grabow. Jag bör mot dep. Frese anmärka, att, ehuru han blifvit af grefve Wartensleben på oförsvarligt sätt angripen, hans sista uttryck dock varit oparlamentariskt. Att tillgripa ett exempel, för att göra ett fall klart, är i diskussionen principielt berättigadt, och grefve Wartenslebens yttrande var, ehuru opassande, endast hypotetiskt. Under förhanden varande omständigheter borde hr Frese icke afgifvit sin förklaring. Han och vi alla veta ju hvad vi hafva att tänka om slika yttranden. (Bravo!) Hr Frese: Jag tackar hr presidenten för denna förklaring. Diskussionens fortsättning uppsköts till följande deg, d. 10, då debatten nådde sin höjdpunkt i deputeradens Twestens och Simsons tal å ena sidan samt grefve Bismarcks å andra. Vi skola i morgondagens nummer redogöra för denna spännande diskussion. I Preussen råder en sinnesstämning sådan som dagarne före någon stor och genomgripande förändring i statsoch samhällslifvet. Öfvertribunalets ryktbara utslag har, såsom en talare i deputeradekammaren yttrade, ställt hvarje hederlig man i Preussen, oberoende af hans politiska åsigter för öfrigt, på den uppenbart kränkta lagens sida, och de under ett hårdt tryck stående tidningarne kunna äfven i sina djerfvaste artiklar icke återgifva ens en matt spegelbild af den förbittring, som beherrskar landet. Vi återgifva här ofvan fortsättningen af diskussionen d. 9 i deputeradekammaren rörande öfvertribunalets otslag. Debatten, som bevistades af samtlige ministrarne och vid hvilken hela diplomatiska kåren i Berlin var närvarande, fördes, oaktadt provokationer från en viss sida, med lagn och värdighet ända till slutet, då den reaktionäre deputeraden grefve Wartensleben med ett tal, som måhända karakteriserar junkerpartiets bildning, men säkerligen i råhet söker sitt motstycke, gaf debatten en annan pregel. Följande dagen, d. 10, företedde debatten utomordentligt spännande momenter. De tal deputeraden Tuesten och förre justitioministern deputeraden Simson, begge räknade bland Tysklands störste jurister, då höllo, voro mer än protester mot regeringens och dess verktygs lagvidiriga åtgöranden; de bildade tillsammans en skerpt formulerad dödsdom öfver det rådande systemet, afkunnad i preussiska: folkets namn, Då man läser dessa tal, kan man icke värja sig från det intryck; att någonting olycksdigert är i loften och att den vedergällningens dag, som do förutsade, icke kan länge låta vänta