Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1866, sida 1

och det lyckades mig; jag kunde åtminstone antaga det af de bistra blickar han slungade än mot Anton, än mot mig och mot de orörda, syllda glasen framför oss på bordet, samt af den häftighet hvarmed han än uppiyftade sin ögonlapp, än vred sina väldiga mustacher och lät sina rörelser åtföljas af en smärtsam suck eller en dot förbannelse. Och då jag hade slutat riktade han sitt blixtrande öga emot mig likasom ville han dermed genomborra mig. — Gosse, inser da meriagen med allt det här? frågade han och lade sin darrande h på min arm, — om du inte inser det, så vill jag säga dig det, fastän du, som lärd och dessutom jurist, redan för längesedan måste bafva gissat det. Min arma Johanna har blifvit hemsökt för sina föräldrars synder på anstiftan af honom, som en gång erhöll en välförtjent kroppslig tuktan af min salig bror. Ja, min soa, Bernhards kamrat är ingen acnan än den skurkaktige presten, som fordom grymt förstörde mia brors husliga lycka för att rycka barnets själ undan djefvulen, såsora dessa uslingar uttrycka sig. Endast han, som näst mig noggrannast kände dessa olyckiiga förhållanden, var i stånd att för Johanna ypp2 dat sorgliga förflatna eller att låta yppa de genom Bernhard, och att ohjelpligt uppröra hennes själ genom den listiga förespeglingen, att endast den katholska religionen erbjöd henne tillfälle att rädda sina föräldrar ur skärselden. Hahaha! Ett hyggligt sändebud från Gad! Huru väl han och hans medhjelpare måste hafva studerat det arma barnets karakter för att utföra elt så säkert och ofelbart slag mot henne! O h buru slugt de hafva förstått att undanskaffa dig! Ha, de voro rädda för dig, men inte för mig, ty de vissto att jag gerna lefver i frid med min