Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1866, sida 1

och derefter skola vi skiljas åt, — men a drick då, — du ser så blek och upprörd ut att det gör mig riktigt ondt om dig; drick ett glas, min stackars gosse. För att göra den gamlo mannen till viljes förde jag glaset till mina läppar, men jag förmådde ej dricka något. Jag föreställde mig Johanna, som endast några steg ifrån mig kansko förgäfves längtade efter sömnen. Sedan jag derefter kastat en blick på Anton, hvilken hade insomnat bredvid den varma kaminen, började jag min berättelse. Jag skildrade icke blott min vistelse i Frankfurt, min flykt och min vandring derifrån till jägmästaregården, utan älven allt som kunde dringas i det minsta sammanhung med mig och Johanna. Jag omnämnde vårt sammanträffande med Bernhard vid mineralkällan och de ord vi då utbytte; dereftor Bernhards första besök hos mig och hans talförmåga, som då försatte hela mitt innersta i vild hänfo relse. Äfven förbigick jag ej fröken Brussolbach och den varning hon gaf mig på berget vid Rolandseck, hvaraf jag slöt att Bernhard med sin föregifno onkel hade varit der kort före mig och kanske blifvit belyssnad af den svagsinta. Den vilde Anders fiendtliga känslor mot mig och bevisen derför beskref jag samvetsgrannt, och framförallt glömde jag ej att framhålla den misstänkta vänskaper mellan Bernhard och Antons broder och att upprepa deras samtal den föregående aftonen hvilket jag delvis hade hört. Jag gick ytterst samvetsgrannt tillväga, och hvad som förefoll mig vigtigt berättade jag så utförligt som möjligt. Jag hyste dorvid den afsigten att utan att öppet uppträda som Bernhards anklagare, gifva min förmyndare ett så tydlig begrepp som möjligt af det mot oss begångn: förräderiet.