Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1866, sida 1

IINULNO DULUAHAUWLDUA 4 Itterligare om landtförsvaret. vi meddela här nedan den andra insända uppsatsen i detta ämne, så lydande: Denna fråga är onekligen den vigtigaste som svenskarne ha att utreda, sedan represeontationssättet lyckligen blifvit förändradt till något bättre. Att landtförsvaret ej nu är ordnadt på bästa vis, derom äro säkert alla öfvertygade; det bör sålonda förändras. Vi ha då att välja bland 3:ne i andra länder pröfvade systower, neml.: 1:0) Den allmänna värnepligten, såsom Schweiz; 2:0) Stor stående arm, säsom de flesta af Europas öfriga länder; 3:0) Obetydlig arme, tills faran kommer, då den skall ökas med oöfvadt manskap, såsom Nord-Staterna i Amerika vid sista krigets utbrott. Betträffande 2:o 3:o äro olägenheterna doraf allt för väl kända, att behöfva omordas, men den allmänna värnepligten tål närmare skärskädning. Soeerge har, efter engelskt mönster, bildat frivilliga skarpskyttekårer, och vi ha sett att sådana ha uppstått på många orter, dock mest i städerna, till följe af dels mera intelligens hos befolkningen, och dels denna befolknings mera koncentriskt belägna bostäder. Näst efter städerna komma skogsoch bergsbygderna, samt sist slättbygderna. Det som motverkar, att ej denna institution tar mera fart, är mest mängdens dåsighet och liknöjdhet, ty tillfrågas en ,icke skarpskytthvarför han ej ingår som sådan, så uppger han vanligen dertill inga skäl. Bildandet af frivilliga skarpskyttekårer är en början till allmän obdligatorisk värnopligt, och beväringens öfning under ett 14 dagars möte i 2 år i stället för 1 är en början till verklig konskription (?). Fara är värdt, att om den sednare kommer till stånd, de frivilliga skarpskyttekärerna, åtminstone på landet, komma att upplösas, i stället för att öfvergå till den allmänna nationalbeväpningen, och följderna häraf äro oberäkneliga, men att de ej bli till landets fromma, är temligen säkert. Tänkom oss alla svenska män mellan 20 och 40 år öfvade i vapnens bruk, hvilken makt ville då försöka att förtrycka oss? Se här ett förslag till sakens ordnande: 1:0o) Den indelta armben bibehålles, dock med någon redaktion af fotfolk; 2:0) Artilleriregementena bibehållas; 3:o) En genikår värivas, som i fredstid användes vid statens allmänna byggnader; 4:0) Alla svenska mäa mellan 20 och 40 år, och hvilka ej tillhöra någon af förenämnde kathegorier, inskrifvas som värnepligtiga. De af samma älder utgöra en klass — alltså 20 klasser. Do 10 första klasserna sammandragas (på landet socknevis) hvarannan Söndag under den blida årstiden till militäriska öfningar, dock företrädesvis målskjutning och jägarexercis. Två gånger under sommaren sammandragas häradsvis de 10 första och två gånger de 10 sista klasserna till gemensamma öfningar, som ej böra räcka längre än 2 å 3 dagar . hvardera. Hvarje värnepligtig sörjer då sjelf för kost. Alla begagna egna kläder, men för att åstadkomma uniform vara do 15 sista klasserna pligtiga att bäradsvis öfverenskorama om lika drägt, från hvilken skyldighet endast de 5 första klasserna befrias. De dertill lämpliga uttagas till underbefäl och få en lön, afsedd att ersätta den tid, som måste användas för att ernå skicklighet, då deremot öfverbefäl fås från indelta armöen. På så sätt bli omkostnaderna för dessa 3 å 400,000 mans öfning: 1:0) Aflöning åt befäl, 2:0) Gevär och 3:o) Awunition. Den dryga utgiften för beklädnaden undvikes alldeles, då hvar och en begagnar sin egen, hvilken han i alla fall skulle haft, och den tid, som användes vid de större sammandragningarne, blefve säkert rikligen återgäldad genom den större raskbet och liflighet, som blir en följd af den militäriska disciplinen. Gud bevare säderneslandet! Skarpskytt på Dal.