Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1866, sida 1

hon synbart astynade med hvarje timma och att hennes ande nästan utsslutande sysselsatte sig med hennes aflidna föräldrars tröstlösa tillstånd. Hon betraktade slatligen hvarje jordisk tanke, ja, till och med mianet af dig, hennes trolofvade, såsom en svår synd, likasom hon ännu försöker att föra mig, en gammal, snart sjuttioårig soldat, i den allena saliggörando kyrkans armar, fbvilket, om det lyckades, skulle bereda min Lisette en utomordentlig fornöjelse. För öfrigt, gosse, måste jag tillstå för dig att så ogerna jag än byter om kokard, så, om jag derigenom åter kunde göra Johanna till samma glada barn som för ett år sedan, skulle fan ta mig om jag inte öfvergick till katbolicismen eller hvilken annan religion som helst. Så stå nu sakerna; du kan deraf sluta hvilken svår tid jag upplefvat under de sista månaderna. Det länder mig likväl till tröst och lugn att jag ännu en gång fått återse dig. Jag förlåter dig ditt lättsinniga streck, för den sorg, som äfven drabbar dig; jag förlåter dig dubbelt gerna, emedan jag hört af dig, hvad andra redan hafva försäkrat mig, att du råkat i dåliga bänder och neddragits i hvirfveln på visst sätt emot din ursprungliga vilja. Jag beklagar dig innerligt och djupt, jag beklagar dig, näst Johanna, mest; men du är en man och skall veta att manligt bära din lott, och hvart ödet än må kasta dig och hvilka vexlingar, som träffa dig, så erinra dig standom din gamle förmyndare och att jag, om du fäster något afseende dervid, i min sista timma skall tillsända dig min välsignelse öfver land och haf. Nu, min son, har jag slutat; jag har meddelat dig allt hvad jag ville säga; berätta mig nu öppet och ärligt hvad som händt dig,