Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 1

Sedan vi hade inträdt och öfverstelcjtnanLen öfvertygat sig att vi voro i fullkomlig säkerhet, fattade han smärtsamt upprörd min hand. Hans enda öga likasom genomborrade mig, de hvita mustacherna ryckte likasom nado de fått lif, och det dröjde länge innan len gamle, vördnadsvärdo krigaren förmådde yttra något. — Gosse, urskulda dig into, började han allvarligt, och hans högra hand tryckte krampäktigt min, — urskulda dig inte, jag har gjort lig orätt; jag borde hafva insett att du heldre kulle hafva låtit sönderslita dig i tusen milioner granatskärfvor än yttra ett ord till Johanna om hennes föräldrar. — Så sannt Gud mig bjelpe, svarade jag, det jag, öfverväldigad af hans godhet, kysste hans hand, hvilket han mot sin vana tillät; jag är, — nej, Johanna och jag äro offer för on djupt anlagd, brottslig plan. — Jag har anat det, afbröt mig öfverstelöjtnanten och förde mig till soffan, — kom och sätt dig, hvila dina trötta leder, styrk dig med ett glas vin och låt oss prata. IIm, jag ville inte återse dig, men det är bättre som det är; minnet af denna natt skall trösta oss båda. Ja, je, min son, viskola tala uppriktigt med hvarandra, — det är sista gången, ty jag hoppas att du i morgon vid den här tiden redan är långt härifrån, — ja du måste bort medan det ännu är tid, och derefter, — så vida det verkligen fions en himmel — träffas vi åter i den. — Jag hoppas att det sker redan här ij lifvet, svarade jag med öfverströmmande bjerts, — ty ni åtojater ännu en kraftig helsa, och Amerika ligger ej utom verlden. — Skenbart, ja skenbart, min käre gosse, är jag kraftig nog, men tro mig, allt bivuakerande under hela min lefnad, och ofta nog