Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 1

roflystna grannar, hvilka underhålla stora stående armöer. Kalkylen är mycket enkel: vi kunna icke förhindra en fiendtlig armås landstigning, men sedan den landstigit måste vi kasta den tillbaka i hafvet; härtill behöfves en arme, i allo jemförlig med den som anfallit oss och färdig att börja striden straxt efter landstigningen. Att utbilda och underhålla en sådan armå kostar många millioner; vi måste således ut med dessa millioner. Vill man ändamålet, måste man vilja medlen. För att konna afgöra om och i hvad mån vår rofantliga militärbudget skall kunna nedsättas med bibehållande af mojligheten att försvara landet, måste man vara mera bevandrad i armförvaltningens detaljer, än insändaren är; men med full säkerhet kan han påstå, att med hvilken armåorganisation som helst denna möjlighet försvinner, om segde budget nedsättes till hälften, som red:n föreslår. Folkbeväpningens öfning kan så ställas, att den icko blir betungande för dem, som underkasta sig densamma, säger red.; vi sva ra att det är omöjligt, åtminstone om man vill möta den fiendtliga armten med en jemngod, oller med andra ord, om man vill hop pas att besegra den. Om våra mäktiga grannar upplöste sina stående armdter och införde folkbeväpning, sådan som red. tyckes förstå den, skulle vi icke behöfva någon armå alls, ty våra grannar skulle då hafva uppgifvit alla tankar på anfallskrig. Suppositionen att ingen husbonde skulle hafva något attinvända mot den tid, som skulle användas till öfning enligt redaktionens förslag, strider helt och hållet emot talet om den förlust han nu gör på beväringens exercis. Om man nemligen i rundt tal uppskattar en åldersklass till 20 tusen man, skulle enligt red. förslog 6 åldersklasser eller 120 tusen man öfvas 9 dagar om åre!; enligt nu existerande förbållanden öfvas 40,000 man i 15 dagar. Marschvägens längd till mötesplatsen nu uppväges af den 3 gånger under året inträffande inställelsen till exercis enligt red. förslag. Hvarföre en million dagsverken i ena fallet skola lemnas med nöje och 600 tuseni det andra med motvilja är omöjligt att fatta. Att tala om den bråda tiden under beväringsexercisen är icke välbetänkt; för landtmannen är hela tiden bråd från vårens till vinterns början och antagligen är det under denna tid som äfven de af red:n föreslagna 9 dagarna skulle infalla. Antingen man nu är vän oller fiende till vår nuvarande armåorganisation, måste man, om man vill vara rättvis, erkänna, att den ,,undandrager landets allmänna kulturlif så få krafter, som moj igt; den indelte soldaten och beväringsynglingen äro upptagna med öfning öfverhusvudtaget 20 dagar af 365! Red. töreslår att, sedan rekrytbildningen blifvit sullbordad på ,fristander, skulle öfningarne fortsättas i 5 å 6 år med 6 å 9 dagar om året, högst 2 bataljoner på ett ställe, och Sverge skall företo en armÖ om 2 å 3 hundra tusen man, som skola vara väl förberedda att ingå i lederna vid ett krigs utbrott! Kan det vara red. allvar, att vi med en sålunda öfvad här skola möta en af nutidens fullt utbildade armåer? Vi kunna icko förmå oss att tro det. Dessa värnepligtige skulle aldrig komma ur rekrytens första stadium, de aldra enklaste manövrerna skulle icke kunna verkställas utan oreda, och hvar skulle befälet lära sig att föra trupp, så långt det låter sig göra i fredstid, då hvar bataljon mavövrerade för sig sjelf och icke så mycket som en brigad en gång skulle sammandragas? I afseende på bosälet äro red. uttryck något sväfvande, men det ser ut som meningen vore att underbefälet skulle tagas bland de värnepligtige, men att ständiga och bildade officerskårer skulle finnas. Red. har icke heller i detta fall satt sig in i sitt ämne. Svenska infanteriet har för närvarande officerare för högst 45 tusen man. Denna officerskår skulle således sexdublas för att förslå åt red. stora arm6. Är åter meningen att kompaniofficerarne äfven skola uttagas bland de värnepligtige, så är red. blind för den största af alla faror, den att gå i fält med odugliga officerare. Hvar skulle för öfrigt i så fall det högre befälet praktiskt inhemta sitt yrkes alla detaljer? Eller skulle den från krigsskolan utgångne eleven genast blifva bataljonschef? — Om man skiljer, som man bör göra, på beväring och värnepligtige, som utgöra hufvudbeståndsdelen af den aktiva och stridsfärdiga armåen, Sedan vi hade inträdt och öfverstelöjtnandan HP AA Ä