Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 1

Slutligen var tiden inne; med tillhjelp a! eldstål och flinta öfvertygade jag mig att min klocka visade på half tolf, och försigtigt kröro vi ut, — Anton alltjemt främst. Utan att möta någon uppnådde vi jägmästaregården. Allt var der tyst och stilla; det gammalmodiga envåningshuset låg der likasom försänkt i sömn; på framsidan lyste det ännu endast i öfverstelöjtnantens rum, men detta ljus brann matt och dunkelt, likasom var det nära att inslumra, uttröttadt af sitt enformiga arbete. Jag gick icke bort till husets trädgårdssida, ty jag fruktade för den syn, som der erbjudits mig den föregående af. tonen. Då vi inträdde på gården sprungo hundarne, som redan genom ett högt skall anmält vår ankomst, vänligt gnällande emot oss och åtiöjde oss ända till husets dörr. Det oväsen de åstadkommo måste öfverstelöjtnanten hafva hört, ty just då Anton ville klappa på fönsterrutan, öppnades dörren och min förmyndare stod framför mig. Han befann sig i mörkret, jag kunde således icke urskilja hans gestalt, men på det sätt, hvarmed han lade sia hand på min skuldra och drog mig in, skulle jag hafva kännt iger honom, äfven om natten varit aldrig så mörk. Anton skall komma med hit in, sade han sakta, — han kan sitta vid kakelugnen så länge; till och med mitt folk bör ej ans att du varit här, och dessutom förstår der arme fan ej tiondedelen af hvad vi tala med hvarandra. — Och om han än fsrstod det, så skulle den trogna själen heldre förlora lifvet hundre gånger än upprepa ett enda ord, som kund skada er eller mig, svarade jag, sedan jag kallat på Anton, och tigando begåfvo vi os in i rummet.