Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 1

VI. Rådplågningen. Dagen, under hvilken jag endast kunde fröjda mig åt en smal strimma dämpadt solljus, föreföll mig ändlös, oaktadt den rörande omsorg hvarmed Anton oupphörligt sysslade omkring mig. Långsamt förflöto timmarne, ännu långsammare än bakom mitt fängelses jerngaller. Jag hade ju på hjertat tå mycket, som jag ville meddela min gode förmyndare, att det tryckte mig som en tung börda, och jag väntade längtanssullt att genom en öppen bekännelse likasom låta honom öfvertaga en del af den mig pålagda bördan, för att sedermera blifva tröstad af honom på hans bjertliga okonstlade sätt. Af hans beteende mot Anton och hans skrifvelse till mig visade det sig ju att han ej längre vredgades på mig och ej längre ansåg det som ett brott mot sin konung att ställa sig i förbindelse med en stackars förföljd, politisk flykting. Jag hoppades erhålla tröst af honom, mon kande väl någon tröst finnas för mitt själstillstånd? Timmarne förflöto så långsamt; så längsamt betecknade den smala, mellan murgrönsrankorna i hålans mynning lekande solskens strimman tidens flykt; och då ljuset slutligen slocknade derute, och den i hälan herrskande skymningen hade öfvergått till ett djupt mörker, då föreföllo minuterna mig lika så långa och ändlösa som timmarne kort förut. Men jag borde ej lemna mitt gömställe före den bestämda tiden; ty dels måste jag vara på min vakt mot Anders, dels hade öfverstelöjtnanten så bestämdt och allvarligt varnat för hvarje öfverilning.