Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 1

Ä3R-E3z:z:3::ii — Red:n har rörande landtförsvaret emottagit tvenne insända artiklar, af hvilka vi i dag meddela den ena, författad af en aktad militär. Den lyder sålunda: Frågan om landtförsvaret. Med stöd af mångårig erfarenhet om red:ns rättskänsla och humanitet, anhåller ins:n om plats för följande uppsats, i hvilken ins:n ansett för sin pligt att, så vidt förmågan medgifver, bekämpa de dels skadliga, dels opraktiska id6er, som framställas i en artikel i Handelstidningen för den 27 Januari, rörande landtförsvaret. Ins:n får likväl på förband förklara, att han icke uppträder såsom försvarare hvarken af landtförsvarskomitåens förslag eller af regeringens proposition i ämnet; att han icke är någon anhängare af lottningssystemet och ännu mindre kan gilla att 3, af beväringen skulle blifva alldeles oöfvade; att han är en varm vän at folkbeväpning och med glädje skulle helsa den dag, då hvarje svensk medborgare vore öfvad icke allenast i vapnens brak, hvilket temmeligen lätt kan åstadkommas, utan äfven i manöver, hvilket är vida svårare och lika vigtigt. Alla yrken, och det militära icke minst, fordra studier och erfarenhet för att rätt förstås, rätt utöfvas. Det oaktadt finnas numera ganska tå icke-militärer, hvilka icke anse sig fullt kompetente att bedöma arm6ens organisation, öfning och stridssätt. Man hör riksdegsmän, hvilka antagligen aldrig läst en rad af den militära litteraturen och hylkas praktiska kännedom om militära förhållanden på sin höjd grunder sig på erfarenheten af 14 dagars exercis som beväring, med den största säkerhet yttra sig i frågor, om hvilka Europas utmärktaste generaler först efter lång och ofta dyrköpt erfarenhet kunnat bilda sig ett säkert omdöme. Också begå dessa talare besatta misstag, som skulle väcka löje, om icke detta qväfdes af bedröfvelse öfver att en nationens representant kan så yttra sig. Samma känsla erfar man, då man i on större, aktad tidning, som är en prydnad för landets press, finner militära ämnen behandlado på ett sätt, som röjer författarens obekantskap med det ämne han skrifver om. Hvarje större tidnings redaktion borde hafva en militär-ledamot, eller åtminstone borde den af dess medlemmar, som behandlar militära frågor, rådföra sig med sakkunniga personer, innan han skrifver sina artiklar, ty om också dessa hvimla af misstag, blifva de lästa och trodda af en i ämnet okunnig allmänhet, och de återkomma i form af anföranden och vota på riksdagen. Aftonbladet har synbarligen en sådan medarbetare, hvars artiklar hvarje tänkande officer läser med nöje, om han också icke i allo delar författarens åsigter; men Handelstidningen saknar lika synbarligen ett sakkunnigt bi träde, hvilket bäst skönjes i den ofvannämnda artikeln. Folkbeväpning är ett uttryck, som nuförtiden finnes i hvar mans mun, men få torde de vara som gjort fallt klart för sig, hvad de dermed mena; använder någon uttrycken beväring och landstorm, hvilka tillsammans utgöra solkbeväpnirg, så vill ingen höra talas derom. Man tyckes med folkbeväpning tänka sig nationen resande sig i massa, medborgare af alla åldrar, försedda med gevär, utgående man ur huse i hundratusental och genom sin mängd krossande hvarjo angripare. Men man besinnar icke att det är helt enkelt en omöjlighet för Sverge att aflöna och föda en sådan armå ens i några månader; att förse den med befäl, sjukvård, vapen, ammunition, utredning och tross, för att icke tala om beklädnad, skulle förutsätta utgifter, mot hvilka de närvarande försvinna till intet. Och allt detta måste finnas under freden, ty vid krigets utbrott är det för sent. Detta skulle, om något, biifva ,ett försvarsväsen köpt till priset af landets vålstånd. En stridsfärdig armå af 70 å 80 tusen man är hvad Sverge mäktar åstadkomma och är efter vår tanka äfven allt som behöfves, under förntsättning att den, genom ständig tillgång på rekryter, kan, under alla förhållanden, bibehållas vid detta antal. Den allmänna värnepligten måste således inskränkas till vissa åldersklasser, och hvad vill väl detta säga? jo, helt enkelt — beväring! Men i samma mån vår armås numerär af omständigheternas tvång minskas till likhet med den anfallandes, i samma mån måste den äfven närma sig denVr rn