Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1866, sida 1

rummet, hade han kastat sig på soffan och suttit der en halstimma fördjupad i tankar. Derester hade han plötsligt sprungit upp, hade hastigt skrifvit några ord på en pappersremsa och tryckt denna jemte en blank theler, såsom ersättning för hans besvär, i handen på den öfverraskade Anton. Derefter hade den sistnämnde, enligt mitt råd, skildrat min belägenhet för öfverstelöjtnanten och isynnerhet framhållit att den största faran hotade mig just i närheten af jägmästaregården. Tillfölje deraf hade de öfverenskommit om tid och ställe för sammankomsten, och då Anton slatligen gick, följde den gode, gamle herrn honom genom köket, der han befallte pigorna att tillreda en varm och riklig frukost, som den arme gossen skulle taga med sig åt sin moder och sig. Han visste nog huru Anton skalle använda maten, ty då han satte den framför mig rykte den ännu, så hastigt hade han skyndat tillbaka på den dolda skogsstigen. Pappersremsan innehöll blott dessa ord: Jag vet allt, och hvad jag icke vet anar jag. Det arma barnets åsyn skulle besparas dig, och derför tillrådde man dig att resa förbi Siobengebirge. Oaktadt den hotande faran har du kommit; jag har nästan väntat det. Jag vill träffa dig för att rådgöra med dig angående Johanna och gifva dig min välsignelse med dig på vägen. Var försigtig för din egen skull. — Således du och Johanna; — det är ni, hvilka ryckt mig undan de dystra fängelsemurarne, suckade jag för mig sjelf, och käns lorna af hat och hämd lemnade rum för ett djupt vemod, hvilket jag erfor vid tanken på så mycken kärlek och uppoffring.